Skyltdockorna är dåliga förebilder
Hade en intressant diskussion med Emma idag, min arbetskollega. Vi började prata om artikeln på aftonbladet.se om att Gina Tricot har tagit tillbaka de smala skyltdockorna. Bara jag som absolut inte kan förstå varför dom har gjort det?! Det ser precis ut som ett anorexia fall; revbenen syns, höftbenen sticker ut, axlarna syns knappt och armarna är i princip smalare än mina handleder. Det är en sjuk värld vi lever i.
Bilden från aftonbladets artikel. Bildkälla och artikeln.
Något har gått fruktansvärt snett i vår värld. Vem tycker att detta är sunt, vackert och hälsosamt? Och var tog bilden av den vackra kvinnan vägen? Är detta vad dagens tjejer och kvinnor ska se som något att sträva efter? Det är hemskt. Jag förstår att tjejer och kvinnor i allmänhet mår pysikiskt dåligt över sitt utseende och får ätstörningar. Media påverkar oss mer än vi tror, vare sig det är meningen eller inte. Att företag kan ta sig rätten att redigera en modell till några storlekar mindre och vara stolta över det?! Jag hänger inte med i den debatten riktigt känner jag... Att vi sedan gång på gång får se kändisar som magrar av i tidningar, hetsbantar och allt förbannat trots att dom är storlek 34/36 kan få vem som helst att få en tankeställare. Tyvärr så är det fler som får en negativ tanke än en positiv.
Jag vill passa på att säga till alla er tjejer och kvinnor där ute; ni är vackra. Tro inget annat. Varje enskild individ, människa och varelse i denna värld är vackra. Ingen har rätten att säga att ni är ful, tjock, för stor eller va f*n människor kläcker ur sig nu för tiden. Stå upp för den du är, le ditt underbara leende och gå rak i ryggen. Du är unik. Jag anser att så länge man inte mår dåligt över sin kropp rent fysiskt så ska man absolut inte banta. Titta dig i spegeln och var stolt över den du är.
Jag själv har aldrig varit den smalaste tjejen med Size Zero. Inte heller har jag alltid varit nöjd med min kropp. Idag är jag det. Bara för att jag inte är storlek 34/36 betyder inte det att jag inte tycker att jag har en helt okej kropp?! (läs jävligt stolt över den kropp jag har) Att se mig själv i spegeln är inte smärtsamt för mig, snarare tvärtom; jag blir stolt när jag ser mig i spegeln! Det är jag och jag är unik. Ingen är som jag och det är jag glad för. Tänk er själv hur världen skulle se ut med två Pernilla? ;)
Självklart finns det dagar som jag inte alls är nöjd med mig själv. Som idag t.ex; jag lyckades inbilla mig själv att jag börjar få dubbelhakor. Men vet ni vad? Jag trycker bara ihop hakan så dubbelhakan blir större, skrattar åt det och går vidare. För jag vet att imorgon kommer jag åter att tycka om mig själv. Svackor får vi alla och då kan vi välja att gräva ner oss i dom eller göra något positivt av dom och ta sig upp.
Vad jag vill komma till är att ni ska vara nöjda med er själva. Ni ska vara stolta över den kropp ni har. Och mår ni fysiskt dåligt av det; träna rätt och ÄT RÄTT! Svält er inte eller träna ihjäl er. Gör det rätt och långsiktigt. MEN unna er något gott då och då också; livet är för kort för att man ska välja bort det goda. Som choklad ;)
Varför kasta skit på andra människor?
Har tänkt ta upp detta ämne tidigare men aldrig riktigt vetat hur jag ska skriva som då känslorna varit i totalt kaos på grund av aggression och ilska. Det jag pratar om är nätmobbning. Det finns seriöst människor som sitter bakom sina dataskärmar, slänger iväg elaka kommentarer som "fy f*n vad du är ful", "hur står du ut med dig själv?" och "ingen tycker om dig, gå och dö" och gör det utan att röra en min. VAD ÄR DET FÖR VÄRLD VI LEVER I?!
Hur kan ens en normalt puntad människa ens överväga saken? Hur kan man vilja såra en annan människa så otroligt hårt? Alla tar åt sig, vare sig man vill det eller inte, på ett eller annat sätt. För vissa rinner det av som vatten, för andra är det som en knytnävsslag rakt i magen. Vare sig man är det första eller det andra så läser man orden och tar in dom, tänker och reflekterar över dom.
Det sjukaste av allt är att dessa människor inte kan stå för det dom skriver; ofta undertecknar dom det hela som anonym eller något konstigt namn som "jag som inte gillar dig" eller annat töntigt. VÄX UPP NÅGON J*VLA GÅNG! HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT FÖRSTÅ ATT MAN INTE SÅRAR ANDRA MÄNNISKOR HUR SOM HELST?! Men hon är ju bortskämd, kaxig och en fjortis.. Hon förtjänar det! Men snälla, tror du att någon går på det där? Suck.. Du är nog dummare än jag trodde. Och om nu man inte gillar en människa, varför vill man då ha kontakt med människan överhuvudtaget? Jag umgås inte med människor jag inte tycker om, jag unviker dom så gott det går för att slippa den negativa energin man får från såna människor. Så jag förstår inte det hela riktigt... Inte hur nätmobbare tänker.
Hästmänniskor, speciellt ungdomar och barn som fortfarande går i skola, får ofta en hel del kommentarer om sitt intresse. Både på och utanför internets värld. Vad är det som ger en rätten att mobba en annan människa för sitt intresse? Jag kastar inte skit på dom som gillar ishockey bara för att jag själv inte gillar det. Inte heller mobbar jag dom som inte lyssnar på samma musik som jag, tycker om lataste ponnyn på stallet eller bär kläder som jag själv inte skulle ta på mig. DET ÄR VAR OCH ENS EGET VAL ATT VÄLJA VAD MAN TYCKER OM ELLER INTE. Tänk hur tråkig världen skulle vara om vi alla spelade fotboll, bär adidas kläder och tyckte om grillchips. Ingen variation överhuvudtaget.
Jag har också tänkt på hur dessa nätmobbare (och vanliga mobbare) tänker som. Det jag har kommit fram till är dessa slutsatser:
- Den svenska avundsjukan. Vi tål inte att det går bra för andra människor, dom ska vi helst trycka ner i skiten totalt så att vi själva mår bättre. (Say what?!?!)
- Dom som måste lägga ner så mycket tid och energi på andras liv kan inte ha något eget. Punkt.
Är det något av detta så väljer jag bara att säga såhär;
För det första! Varför inte glädjas åt andras framgång och lycka? Bemöt andra människor som du själv vill bli bemött. Skulle du vilja att någon sa att du var en bortskämd snorunge som surfar på föräldrarnas pengar när du vinner en tävling? Nej, skulle inte tro det.
För det andra! Om du nu har ett sådant ointressant liv så du måste lägga dig i andras; gör något åt det! Träffa nya människor, skaffa en hobby, hitta en passion. Så svårt är det inte.
Som avslutning vill jag säga till alla mobbare där ute av alla slag; snälla, sluta med det ni gör. Ni anar inte hur ni sårar människorna som ni kastar skit på. Umgås istället med personer som ni tycker om, bli lyckliga och godhjärtade människor. Världen blir så mycket trevligare att leva i då.
Varför jag är nykterist och varför jag anser att HFA är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv
Att gå emot strömmen har varit naturligt för mig sen jag föddes. Jag var aldrig den som tog hål i öronen. Jag var aldrig den som började sminka mig. Jag var aldrig den som bar det senaste inom modet. Jag var aldrig den som gillade det som alla andra gillade. Jag gick ALLTID min egna väg. Vet ni vad det bästa är? Jag är precis likadan nu. Det spelar ingen roll om det gäller livsstil, kläder, hästar, jobb eller annat. Jag skulle aldrig komma på tanken att välja något bara för att alla andra gör det. Det har alltid varit en självklarhet för mig att gå min egen väg och välja mina egna beslut utan stress, press och krav från omgivningen.
Samma sak gäller när det kommer till alkohol.
Första gången jag "drack" var någon vecka efter jag fyllt 18 år. Jag och pappa gjorde ett avtal när jag var yngre; dricker, snusar eller röcker jag inte innan det är dags att ta körkortet får jag det. Så blev det också. Första gången så drack jag kanske... 2 cider? Det var en äcklig känsla som kom strax efter första klunkarna. En pirrande känsla genom hela kroppen och en avslappning som ej var av denna värld. Jag njöt inte direkt av det, blev snarare orolig att jag förändrades med sprit i kroppen. I 2 år av mitt 21,5 åriga liv festade jag (studenten och läsåret efter gymnasiumet), men tro inte att det var flaska på flaska. Som mest blev det 3 cider på en kväll. Jag tyckte inte det var speciellt gott men kände väl på något sätt att jag ville testa och se vad det handlade om.
Midsommar 2010 bestämde jag mig. Aldrig mer en droppe alkohol. Varför? Jag tycker inte det är gott. Jag avskyr känslan när man inte har 100% koll över kropp och knopp. Jag hatar vad alkoholen gör med människor. Jag hatar att se människor förvandlas och bli aggressiva slagsmålskämpar. Jag hatar spritlukten. Jag hatar människor som stinker sprit och är så dryga som det bara går.
Jag har sett en del i mitt liv när alkoholen är inblandad. Jag har sett mina kompisar förvandlas till en helt annan människa. Jag har sett mina vänner spy på grund av att dom har fått i sig för mycket. Jag har sett mina närmaste däcka av på grund av spriten. Jag har sett en hel del slagsmål. Jag har sett alkoholen förstöra flera års vänskap, däribland förlorade jag en av mina mest dyrbara vänner. Jag har hört andra berätta om påhopp, trakasserier, sexuella övergrepp, våldtäkter m.m. som dom upplevt med spriten inblandad. Jag har kompisar som berättat om hur alkoholen förstörde deras liv. Jag har vänner som förlorat nära när alkohol varit inblandad.
Därför väljer jag att avstå från alkohol, ännu en anledning. Jag vill inte vara med om baksidan i det hela mer än nödvändigt. Jag respekterar och accepterar mina vänner och människor som dricker alkohol, så länge dom gör det med sunt förnuft. Dom får dricka precis hur mycket dom vill, så länge dom vet när det är dags att sluta. Mina vänner accepterar att jag inte dricker. Dom bryr sig inte att jag dricker vatten/dricka istället för en cider under utgång. Visst, från början försökte dom övertala mig men dom lyckades inte. Efter ett fåtal ggr förstod dom att jag var stark nog att stå emot. Och nu har vi de roligaste festerna, kompisgänget och kvällarna som jag någonsin varit med om!
Som sagt; jag tycker inte illa om människor som dricker alkohol. Var och en väljer själva om dom vill dricka ett glas vin eller några öl på helgkvällarna. Jag har bara helt enkelt valt att avstå.
Jag startade HFA för att barn och ungdomar ska ha ett annat alternativ på helgkvällarna. Dom ska inte börja dricka förrän dom är mogen nog att kunna hantera det och ha åldern inne, det vill säga 18år. Efter det så är det deras egna val. Fram tills dess vill jag kunna erbjuda något bättre än en hemmafest där man inte riktig vet vad som finns i bålen. En gemenskap där man har roligt, skrattar och samlar minnen utan alkohol. Och varför inte slå två flugor i en smäll och dra in hästarna också? Världens bästa drag från min sida.
Under 2011 har jag haft 2 temadagar med HFA; uppstarten och självförtroendekursen. Under första pratade vi om alkoholen, vad den kan göra och vad den har gjort. En hel del uppvaknande och alla deltagarna fick upp ögonen och började tänka i nya banor. Den andra, självförtroendekursen, hjälpte barn, ungdomar och även vuxna att hitta knep, övningar och tankebanor att bygga upp sig själv, sitt självförtroende och självkänsla.
Alla aktiviteter, stora som små, är precis lika viktiga. Kan jag erbjuda barn och ungdomar att delta i HFA och få en bättre gemenskap med både nya och gamla vänner så har jag gjort något för samhället. Alla kan vi göra något, det gäller bara att välja vad vi vill göra.
Skotrar och hästar och allt annat
Med tanke på det som hände i lördags (läs artikeln här) och med alla disskutioner och debatter som uppkommit tänkte jag ge min åsikt. Man märker så tydligt på kommentarerna i artikeln vilka som är djurmänniskor eller inte. Att säga att vi ryttare ska hålla oss på inhägnat område med våra oberäkneliga hästar känns lika logiskt som att tycka detsamma om skotrar, bilar, hundar och alla andra fordon och fotgängare. Alla har vi rätt att vistas ute i naturen och på vägar; bara vi använder vårt sunda förnuft och visar varandra respekt.
Enligt allemansrätten står det detta "dessutom bör du: undvika att rida på mjuka stigar och på stigar som vanligtvis används för vandring och motionslöpning. Rid inte heller i markerade eller uppåkta skidspår." Det står alltså du bör inte, ingenting om att du får inte = använd ditt sunda förnuft och respektera andra människor. Citatet är hämtat från denna sida där du kan läsa mer om allemansrätten och ridning.
Jag hittade även denna text från Lantbrukarnas riksförbund angående ridning på vägar "Ridning eller körning på enskilda vägar går knappast att förbjuda eftersom en häst med ryttare eller kusk inte räknas som ett motordrivet fordon. Här gäller också allemansrätten, som ger alla rätt att beträda en enskild väg om denna inte skadas." Vi ryttare får alltså ta en ridtur på enskilda vägar. Det får inte motordrivna fordon. På transportstyrelsens hemsida hittar jag detta utdrag: "Ridning och körning med häst är tillåten på de flesta vägar och i terrängen." Vi får alltså rida på vägar om det inte finns en förbudsskylt. Då har vi rätt ut det också.
För att återgå till artikeln och händelsen. Ryttaren red på en ridväg där det klart och tydligt är skyltat ridväg. Svårt att förstå? Nej, inte för normala människor. Kör man in med motordrivna fordon utan tillåtelse på såna vägar? Nej, skulle inte tro det. Dags att visa respekt. Vi rider inte in på skoterleder för att vi inte vill att era spår ska förstöras och för att vi inte vill framkalla en olycka (ja, det finns vissa ryttare som gör det ändå men dom är inte ALLA ryttare). Detsamma borde alla förare av motordrivna fordon tänka detsamma. Självklart drar jag inte alla motorförare över en kant nu, jag känner en hel del som kör skoter och gör det med vett i skallen.
Fördomar som jag läst bland kommentarerna:
- Ingen ryttare plockar upp hästbajs efter sig
- Alla ryttare som rider längs vägen kan inte kontrollera sin häst och har en häst som ej är trafiksäker
- Trafiksäkra hästar är som robotar; reagerar inte för ljud, rörelse eller något annat som kan upplevas som obehagligt
Okej, var kommer alla dessa ifrån?! Jag tar det igen. Det finns ett fåtal ryttare som inte plockar upp hästbajs efter sig, det är inte alla ryttare som gör så. Vi ryttare som rider ut på vägar där det kan komma motorfordon gör det inte på en osäker häst; det gör vi bara om vi har självmordstankar. De hästar som man ser vid trafikerade vägar klarar av fordon till en viss gräns; om föraren av fordonet visar respekt, sänker farten, lugnt kör förbi och fortsätter. Alla hästar kan bli rädda för saker; oavsett hur lugna och trygga dom är. Att hästar skulle palla två skotrar som kör fullt ös medvetslös förbi utan att ens titta på ekipaget är rent bullshit. Till och med jag skulle bli livrädd, hoppa ner i diket och gömma mig. Oavsett om jag har en kompis bredvid mig eller inte som får ta smällen. Hade någon sagt att det var mitt fel då att jag skadade mig och min kompis? Nej, precis. För jag är inte "oberäknelig".
Självklart så måste vi börja någonstans med våra hästar. Från början för att vänja hästarna vid trafik väljer vi kortare bitar att passera trafik på, då med en mer trafiksäker häst som tar det lilla lugna och kan vara en trygghet för den osäkra hästen. Då rider vi inte på vägar fullt med fotgängare och inte heller i närheten av fordonen. Vi väljer att vänja in hästarna bit för bit. När hästarna känns mer säkra tar vi steget längre. Och varför skulle vi vilja rida länge på en trafikerad väg? Inte händer det ofta, vi vill hitta ett underlag där vi kan välja trav eller galopp en längre distans. Det gör vi inte med fordon bredvid.
Majoriteten av ryttare (finns en liten del som inte har det sunda förnuftet) visar alltid respekt på vägar där det kan komma annat än hästar. Möter vi en fotgängare saktar vi av till skritt och passerar så långt ut mot kanten som möjligt. Detsamma gäller om vi möter fordon. Än en gång vill jag påpeka att jag inte hatar förare till fordon, ni får mer än gärna vistas i naturen och ha fantastiskt kul med er hobby. Men vi ryttare vill också kunna göra det. Kan vi inte bara visa varandra respekt och använda sunt förnuft så att vi kan dela på de vägar och den natur som vi har? Det blir så mycket roligare att ta sig ut då och njuta av livet utan att onödiga olyckor sker.
Ridning eller körning på enskilda vägar går
knappast att förbjuda eftersom en häst med
ryttare eller kusk inte räknas som ett motordrivet fordon. Här gäller också allemansrätten,
som ger alla rätt att beträda en enskild väg
om denna inte skadas
Tankar om mig själv
Fick en kommentar häromdagen som fick mig att tänka till. Innan jag säger mer så självklart var inte kommentaren elak menad, utan mellan mig och den personen som skrev det har vi den jargongen. Det var i alla fall en helt självklar kommentar om var jag står idag som människa. Och vet ni vad? Jag gillar det inte, jag vill inte vara denna människa resten av mitt liv. Jag vill inte sitta med barnbarnen runt mig vid 60år och ångra livet. Att vara kvar i Övik utan att upptäckt världen och viktigast av allt; utan att ha upptäckt mig själv.
Hur långt kan jag gå? Kommer jag inte längre än såhär? Kommer jag sluta som lokalvårdare med arbetsskador och med hästar som är det som håller mig uppe?
Mitt självklara svar är nej. Så vill jag inte att mitt liv ska se ut. På något sätt ska jag ändra på det. Det svåra är att komma på hur jag ska nå min totala kapacitet och visa världen att jag inte är en i mängden. Jag vill inte vara som alla andra och sluta med villa, volvo, barn och hund (inget ont mot er som vill ha det så, jag beundrar er som vågar kliva ut och stolt säga att det är så ni vill leva). Så vill inte jag ha det. Jag vill inte ha en normal vardag som ser likadan ut dag efter dag. Ha fasta rutiner och gå runt i en cirkel och vara nöjd med det.
Varje dag ska vara ett äventyr, inte den andra lik. Varje dag ska jag känna glädje, adrenalin och ett lyckorus och tro att jag lever i en dröm. Jag vill beröra människor, jag vill bli en person att se upp till, en person andra vill följa.
Foto: Karin Viklund
And I ain't gonna be just a face in the crowd
You're gonna hear my voice when I shout it out loud
It's my life and
It's now or never
I ain't gonna live forever
I just wanna live while I'm alive
Varför inte gå upp till 90cm?
Tror att jag får den frågan minst 5ggr inför, under och efter varje tävling. Så jag tänkte att jag kan förklara hur mina tankar går som kring detta.
Som sagt, jag och Donna kraschade rejält på förra sommarens hopptävlingar på ÖOR. 80cm rundan kändes kanonfin, likaså början på 90cm rundan! Vi var på topp och det fanns ingen tvekan hos någon av oss någon gång. Men det var varmt, båda tappade fokus i en sväng, vi var inte samspelta och på grund av det kraschade vi in i en oxer. Enligt de som såg allt så var Donna bara en liten bit ifrån att rulla över mig, men tur i oturen flög jag rätt så långt. Jag tappade andan ett bra tag, ridvästen gick sönder och hjälmen likaså. Inte förrän någon timme senare kände jag av att ryggen hade fått sig en ordentlig smäll. Under 6 månader hade jag väldiga problem med ryggen; kunde knappt jobba, gick med BackOnTrack ryggskydd, regelbundna besök hos sjukgymnast och naprapat. Till slut började ryggen bli bättre och nu känner jag inte av det längre.
"Blablabla, det är bara upp och hoppa! Donna är så trygg." Ja, hon är jättetrygg och världens bästa läromästare för min del. Det värsta är att hon känner av minsta lilla av mina känslor. Tvekar jag, tvekar hon. Känner jag mig som en ponnyryttare blir hon min busponny.
Sedan HT-10 har jag jobbat sjukt mycket med att tänka mer positivt. "Vi klarar det här! Hindrena är ju skitsmå! Kan en kossa hoppa 110cm stillastående kan bannemej vi hoppa en oxer på 90cm!" Vissa hopplektioner går det, andra inte. Det hela handlar om att jag måste övertala mig själv. Och det är svårt att hitta tillbaka till självförtroende i hoppningen då jag hoppar Donna 1-2ggr/månad. För min egen skull skulle jag behöva 1-2ggr/vecka. Men vi jobbar efter förutsättningarna, Helen är väl medveten om mitt problem och hjälper mig så gott det går! :)
Jag har äntligen börjat tycka att det är roligt att hoppa igen, att tävla hoppning och framförallt VÅGA hoppa igen. Det har tagit tid men det är det värt! Nu tänker jag inte längre att vi ska placera oss i 90cm och ge 110% för att vara felfria och ha en förbaskat bra tid. Det är där jag plockar fram prestationsångesten. Nu väljer jag istället att tänka "jämarns så kul vi kommer att ha idag!". Och vet ni vad? Det fungerar! Jag behöver inte tävla en "tävlingsklass" för att känna att det ger mig något och utvecklar oss som ekipage. Det spelar ingen roll om vi så hoppar 60cm eller 110cm, jag vill känna mig trygg med situationen och ha roligt. Det är det som är värt något för mig! :)
Tids nog kommer vi säkerligen hoppa 90cm banor igen, bara vi vågar vänta ut självsäkerheten och låta det ta sin tid. Som det ser ut nu har jag all tid i världen och för mig spelar det ingen roll om vi fortsätter på 80cm 1år till eller om vi börjar hoppa 90cm i början av nästa år. Huvudsaken är att vi har roligt tillsammans!
Foto: Malin Nordin
Jag är inte alls så bra som ni tror. Eller?
Under senaste tiden har jag läst kommentar om mig och min blogg där man skriver t.ex. "..och är riktigt bra på att rida !". Vid såna kommentar måste jag alltid stanna upp och tänka; är jag verkligen bra? Är jag en förebild för många på ridskolan? Många lär säkert dumförklara mig nu och tror att jag är ute efter mer såna kommentarer men det är jag inte, absolut inte. Jag vill bara att ni ska få ta del av mina tankar.
När jag var yngre kunde jag känna att jag var topp 3 av de bästa ryttarna i min ridgrupp (läs när jag var 15-16 kanske..) men nu tänker jag inte så längre. Ibland kanske jag kan känna att jag ligger någonstans i mitten, annars ligger jag där nere. Det är inte bara 1-2ggr per lektion jag kan kika på de andra och förundras över hur bra de rider, hur bra dom får hästarna att gå och kan inte annat än att bli glad för deras skull. Dom är bra, i mina ögon är dom otroligt skickliga ryttare som kan få från den segaste till den piggaste häst att dansa fram i stadig form och få det att se hur löjligt enkelt ut som helst. Det spelar ingen roll om jag rider en häst i form, jag förundras ständigt över de andras arbete och skicklighet. Jag ser mig själv inte bland de som är "högst upp", snarare som en i mängden.
Visst, jag kan känna att jag är bra. Jag är duktig på det jag gör men har så otroligt mycket kvar att lära. Jag kommer aldrig bli fullärd, inte någon annan heller, men vissa kommer längre än andra. Så enkelt är det bara. Nu kanske jag överdriver hela texten och underskattar mig själv. Men vem har inte gjort det någon gång i livet? Jag är ödmjuk; jag vill lära mig mer och ska ge mig sjutton på att jag ska lära mig så mycket som jag bara kan. För att sammanfatta det jag vill komma fram till; jag känner och vet att jag är duktig, men jag ser andra som så mycket bättre. Eller ligger vi på samma nivå trots allt?
Arg ridintruktör
Nu tänker jag vara arg! Och det på grund av två saker. Vi är inne på tredje dagen av höstterminen på ridskolan och man hinner knappt komma igång förrän irritationsmomenten är framme!
- Hästbajs kvar på ridbanan
Hur svårt kan det vara att plocka bort efter sig?! Inte var det från idag heller utan det var gammalt, troligen från igår eller ännu längre tillbaka. Det spelar ingen roll om det var en ridskole- eller privatryttare som lämnade kvar det; PLOCKA UPP EFTER ER! Dels så förstör det underlaget och dels så är det otrevligt och fult att det ligger där. - Kaffemuggar kvarlämnade vid ridbanan
Det här blir jag ännu mer irriterad på! Jag säger ingenting om att föräldrar eller andra som dricker kaffe köper i cafeterian och tar med sig muggen ut för att se sitt barn rida. Blir det trevligare för er så fine, do it. MEN DÅ SKA NI BANNEMEJ TA TILLBAKA MUGGEN TILL CAFETERIAN OCKSÅ! Tänk till litegrann, om en häst blir rädd eller av annan orsak kliver på muggen och den går sönder, vad tror ni händer? Ja, precis. Det blir inte särskilt roligt.
Städa efter er för hästarnas skull. Jag menar, hur svårt kan det va?
Uppfödning av tinker / welsh cob
När man går runt ensam på jobbet som jag gör är det lätt att man hamnar i sin egna lilla värld och drömmer sig bort. Precis så gjorde jag idag och då hamnade tankarna på uppfödning. Jag vet precis vad jag skulle vilja ha om man hade pengarna, kunskapen och gården; uppfödning av tinker/welsh cob. Självklart är det Lusen som inspirerar mig, vad annars? ;)
Tråkigt nog så framställs inte tinkern i särskilt positiv anda när det gäller ridningen; av de filmer som jag sett så ser mejoriteten av hästarna ut som avdankade ridskolehästar (ta inte illa upp nu men hästarna har ingen som helst form överhuvudtaget och är väldigt runda). Däremot så kan jag sitta och dreggla framför bilder timme efter timme.
Dearg Son of Dagda
Fotograf: Jenny Staaf (bild lånad från Svenska Tinkersällskapet), Ägare: Shiregården/Anette Bergström
Här är en av mina favorithingstar bland tinkrarna. Det jag fastnar för är teckningen och färgen på hästen. Svartskäckar har alltid varit en av mina största svagheter och det är denna underbaring. Själva teckningen är bara att dö för! Hästen ska sticka ut och synas bland hundratals andra och det gör den här med lätthet. Behåringen på hästen är också väldigt viktigt för mig, mycket ska det vara! Lång härlig böljande man har väl alla drömt om? Utstrålning gör mycket också, och jag tror inte att jag behöver kommentera denna hingst ang. det..
Nebo Red Dragon RWD 18
Foto: Jenny Staaf (bild lånad från Svenska Welshponny och cobföreningen), ägare: Susanne Lindh
Tror att jag redan för ett antal år sedan satt och dregglade över denna goding. Urläcker färg med helt underbar teckning! Bläsen bildar en halvmåne (syns svagt på bilden), 4 vita strumpor och underbar färg på man och svans. Resningen är ståtlig och tillsammans med utstrålningen kan man inget annat än falla för den vackra hingst.
Det jag vill få fram ur raserna är då detta:
- Tinkern
Färgen, teckningen, storleken (hingsten ovan ligger på ca 1,60m), grovheten och behåringen. - Welsh coben
Resningen, utstrålningen, steget, storleken (mellan D-ponny och 1,60m mått) och ridbarheten.
Jag kan förklara lite hur jag tänker som på vissa delar som inte är så självklara. Storleken vid en korsning av dessa raser kommer att ligga på mellan 1,50-1,60m, vilket passar mig utmärkt som ryttare och hästmänniska då jag själv är 1,64m. Tinkern är grövre i sig och tillsammans med welshen så kommer dom att ta fram en grov häst men utan att bli alltför tung. Welshen har mycket bättre steg än tinkern och förhoppningsvis så ärver avkomman dennes gångarter. Jag vet inte om jag har alldeles för mycket fördomar men för mig känns det som att welsharna är med välridna än tinkrarna om man ser över majoriteten! Självklart finns det välridna och superfina tinkrar men det är sällan dom syns till som sagt; jag vet själv av 2st. En är D-ponny och tävlar hoppning med underbar hoppteknik och den andra är storhäst som är urläcker att se på i dressyren!
Detta är min drömhäst, håller ni med mig eller tycker ni att jag har fått några skruvar lösa? ;)
P.S. Jag ansåg att jag kunde göra reklam för dessa vackra hästar, därav lånad jag bilderna och jag anger tydligt och klart källan och fotograf. D.S.
P.S.2. Jag är inte särskilt insatt i ämnet uppfödning eller VÄLDIGT insatt i raserna i sig så tänk på det vid kommentarerna :) D.S.2.
Spara eller låna till egen häst?
Sitter och läser olika trådar på bukefalos och hittade en där man diskuterar om man har sparat eller lånat pengar till egna hästen. Majoriteten av de som är med i diskussionen har sparat ihop pengar för att sedan köpa hästen. Själv måste jag säga att jag kommer att göra samma sak. Jag sparar hellre ihop i ½-1år och är helt säker på att jag har pengar till en häst och lite mer därtill än att ta ett lån nu, köpa häst och ligga på några tusenlappar mer i månaden.. Vad händer då om jag måste tillkalla veterinär? Om något akut händer och en massa pengar måste ut? Kommer man ens ha råd med träningar/tävlingar då och kunna leva själv också?
Nja, nog tycker jag att det verkar bättre att betala av hästen direkt än att ha en massa tunga lån liggandes på en. Hur känner ni i den här frågan? Hur har ni gjort ni som har häst? :)
Var nöjd med den kropp du har
Jag är nöjd med min kropp, jag vill inte byta ut den mot någon annan.
Hur många har läst det på någon blogg? Och framför allt, hur många har läst det på någon större blogg där skribenten blir en förebild varesig den vill eller inte? Jag har då inte gjort det.
Under senaste tiden har jag läst en hel del bloggar där skribenten anser sig vara tjock, ful och har självförtroendet nere i botten. Jag tycker det är jättesynd för de här tjejerna är varken tjock eller något annat som skulle kunna anses som "ej fin". När jag läser vad dom skriver om sig själva blir jag upprörd för deras skull, att dom inte ser det vi andra ser. Därför tänkte jag skriva ett inlägg om sin egna kropp och självförtroende.
De översta orden i det här inlägget är jag stolt över. Jag är stolt att jag kan säga de orden och verkligen mena det. Det är inte för att få kommentarer ang. min kropp utan för att visa er läsare att det finns personer som ni kan ta efter, för jag är inte ensam om det. Tråkigt nog så är det få ggr man får läsa det.
Tidningar, media och personer i vår omgivning skapar en bild av hur ideal kroppen ska se ut. Själv tycker jag att den är fel, för hur många är det som ser ut så om man går ut i verkligheten bland människor? Inte särskilt många. Var vi än går så ser vi bilder av modeller som vi blir påverkade av, än om vi vill det eller inte. I bakhuvudet ligger de här bilderna och trycker och kommer fram då och då för att elakt dra ner självförtroendet en smula. Inte blir det bättre av att man får höra att man är tjock, ful och allt annat som människor kan komma på att säga om en. Då har jag en liten fundering; ska dessa människor få styra över hur vi ska se ut? Har dom rätten att säga till oss att vi måste börja förändra för att vi ska bli mer värda? Jag tvekar inte en sekund när jag svarar nej. INGEN människa ska kunna säga till någon annan att "sådär kan du inte se ut!" eller liknande.
Nu vet jag av erfarenhet att det inte är så lätt att slå bort orden och gå vidare. När jag var yngre (tonåren, usch så gammal jag känner mig) hade jag inget självförtroende alls i princip. Majoriteten av mina kompisar var säkerligen 2-3 storlekar mindre än mig och jag ville knappt fara på stranden med dom för att se tjock ut. Inte heller ville jag byta om framför andra utan gömde mig bakom en handduk eller gick in på toaletten. Vid shopping hade jag ångest inför att gå in i provrummet och ställa mig framför spegeln. Jag fick ofta höra att jag var tjock, mullig, knubbig och andra synonymer och det gjorde ju inte saken bättre. När jag blev dissad av en kille jag tyckte om och fick någon kommentar tillbaka "du är inte min typ" så tog jag alltid det som att "du är för tjock för mig". Någon som känner igen sig?
Frågan ni ställer er nu är väl hur jag lyckades få ett så pass bra självförtroende som jag har idag? Inte var det via dieter, hårda träningspass eller något annat som man kanske kan tro. Självklart så slog det mig först och jag testade en hel del men inte blev jag lyckligare för det. Nej, jag bestämde mig helt enkelt en dag för att börja lära mig tycka om min kropp. Jag ställde mig framför spegeln och bestämde mig för att jag skulle hitta 1 kroppsdel som jag tyckte om. Jättesvårt är det för en som tycker att man inte är det finaste men jag lyckades. Tror att det kan ha varit.. tån kanske? Skämt åsido, något helt random var det i alla fall. Så varje dag efter tittade jag på den kroppsdelen och sa t.ex. "jämarns vad snygga ben jag har!". Eftersom dagarna gick hittade jag fler och fler kroppsdelar som jag tyckte om och till slut kunde jag stå framför spegeln utan att vilja springa därifrån. Plötsligt tyckte jag att jag inte var så tokig ändå och började tycka om min kropp.
Nu kan jag utan problem byta om framför andra, prova kläder i affärer, gå på stranden i bikini m.m. Jag skäms inte, jag är stolt. Stolt över mitt självförtroende och över att jag har lyckats bli så stark som människa. När jag blir dissad av killar som kläcker ur sig kommentaren "du är inte min typ" skrattar jag åt det och går vidare. Jag menar, det är väl inte mitt problem att dom killarna inte kan hantera en tjej med kurvor och med kött på bena'? Jag hoppas att några av er läsare förstår vad jag vill komma fram till. Det är inget fel med eran kropp, än hur ni ser ut. Jag kan lova att alla är vackra precis som ni är. Så länge man inte mår fysiskt dåligt av sin kropp så lev livet! Vem vill slösa bort det enda liv man har med att hårdträna, banta och räkna kalorier när man kan äta choklad och njuta?
Här står jag med mina lår som går ihop och ej platta mage och tycker att jag är ganska snygg ändå!
Hur många har läst det på någon blogg? Och framför allt, hur många har läst det på någon större blogg där skribenten blir en förebild varesig den vill eller inte? Jag har då inte gjort det.
Under senaste tiden har jag läst en hel del bloggar där skribenten anser sig vara tjock, ful och har självförtroendet nere i botten. Jag tycker det är jättesynd för de här tjejerna är varken tjock eller något annat som skulle kunna anses som "ej fin". När jag läser vad dom skriver om sig själva blir jag upprörd för deras skull, att dom inte ser det vi andra ser. Därför tänkte jag skriva ett inlägg om sin egna kropp och självförtroende.
De översta orden i det här inlägget är jag stolt över. Jag är stolt att jag kan säga de orden och verkligen mena det. Det är inte för att få kommentarer ang. min kropp utan för att visa er läsare att det finns personer som ni kan ta efter, för jag är inte ensam om det. Tråkigt nog så är det få ggr man får läsa det.
Tidningar, media och personer i vår omgivning skapar en bild av hur ideal kroppen ska se ut. Själv tycker jag att den är fel, för hur många är det som ser ut så om man går ut i verkligheten bland människor? Inte särskilt många. Var vi än går så ser vi bilder av modeller som vi blir påverkade av, än om vi vill det eller inte. I bakhuvudet ligger de här bilderna och trycker och kommer fram då och då för att elakt dra ner självförtroendet en smula. Inte blir det bättre av att man får höra att man är tjock, ful och allt annat som människor kan komma på att säga om en. Då har jag en liten fundering; ska dessa människor få styra över hur vi ska se ut? Har dom rätten att säga till oss att vi måste börja förändra för att vi ska bli mer värda? Jag tvekar inte en sekund när jag svarar nej. INGEN människa ska kunna säga till någon annan att "sådär kan du inte se ut!" eller liknande.
Nu vet jag av erfarenhet att det inte är så lätt att slå bort orden och gå vidare. När jag var yngre (tonåren, usch så gammal jag känner mig) hade jag inget självförtroende alls i princip. Majoriteten av mina kompisar var säkerligen 2-3 storlekar mindre än mig och jag ville knappt fara på stranden med dom för att se tjock ut. Inte heller ville jag byta om framför andra utan gömde mig bakom en handduk eller gick in på toaletten. Vid shopping hade jag ångest inför att gå in i provrummet och ställa mig framför spegeln. Jag fick ofta höra att jag var tjock, mullig, knubbig och andra synonymer och det gjorde ju inte saken bättre. När jag blev dissad av en kille jag tyckte om och fick någon kommentar tillbaka "du är inte min typ" så tog jag alltid det som att "du är för tjock för mig". Någon som känner igen sig?
Frågan ni ställer er nu är väl hur jag lyckades få ett så pass bra självförtroende som jag har idag? Inte var det via dieter, hårda träningspass eller något annat som man kanske kan tro. Självklart så slog det mig först och jag testade en hel del men inte blev jag lyckligare för det. Nej, jag bestämde mig helt enkelt en dag för att börja lära mig tycka om min kropp. Jag ställde mig framför spegeln och bestämde mig för att jag skulle hitta 1 kroppsdel som jag tyckte om. Jättesvårt är det för en som tycker att man inte är det finaste men jag lyckades. Tror att det kan ha varit.. tån kanske? Skämt åsido, något helt random var det i alla fall. Så varje dag efter tittade jag på den kroppsdelen och sa t.ex. "jämarns vad snygga ben jag har!". Eftersom dagarna gick hittade jag fler och fler kroppsdelar som jag tyckte om och till slut kunde jag stå framför spegeln utan att vilja springa därifrån. Plötsligt tyckte jag att jag inte var så tokig ändå och började tycka om min kropp.
Nu kan jag utan problem byta om framför andra, prova kläder i affärer, gå på stranden i bikini m.m. Jag skäms inte, jag är stolt. Stolt över mitt självförtroende och över att jag har lyckats bli så stark som människa. När jag blir dissad av killar som kläcker ur sig kommentaren "du är inte min typ" skrattar jag åt det och går vidare. Jag menar, det är väl inte mitt problem att dom killarna inte kan hantera en tjej med kurvor och med kött på bena'? Jag hoppas att några av er läsare förstår vad jag vill komma fram till. Det är inget fel med eran kropp, än hur ni ser ut. Jag kan lova att alla är vackra precis som ni är. Så länge man inte mår fysiskt dåligt av sin kropp så lev livet! Vem vill slösa bort det enda liv man har med att hårdträna, banta och räkna kalorier när man kan äta choklad och njuta?
Här står jag med mina lår som går ihop och ej platta mage och tycker att jag är ganska snygg ändå!