horseinspiration

Som sagt, jag och Donna kraschade rejält på förra sommarens hopptävlingar på ÖOR. 80cm rundan kändes kanonfin, likaså början på 90cm rundan! Vi var på topp och det fanns ingen tvekan hos någon av oss någon gång. Men det var varmt, båda tappade fokus i en sväng, vi var inte samspelta och på grund av det kraschade vi in i en oxer. Enligt de som såg allt så var Donna bara en liten bit ifrån att rulla över mig, men tur i oturen flög jag rätt så långt. Jag tappade andan ett bra tag, ridvästen gick sönder och hjälmen likaså. Inte förrän någon timme senare kände jag av att ryggen hade fått sig en ordentlig smäll. Under 6 månader hade jag väldiga problem med ryggen; kunde knappt jobba, gick med BackOnTrack ryggskydd, regelbundna besök hos sjukgymnast och naprapat. Till slut började ryggen bli bättre och nu känner jag inte av det längre.

"Blablabla, det är bara upp och hoppa! Donna är så trygg." Ja, hon är jättetrygg och världens bästa läromästare för min del. Det värsta är att hon känner av minsta lilla av mina känslor. Tvekar jag, tvekar hon. Känner jag mig som en ponnyryttare blir hon min busponny.

Sedan HT-10 har jag jobbat sjukt mycket med att tänka mer positivt. "Vi klarar det här! Hindrena är ju skitsmå! Kan en kossa hoppa 110cm stillastående kan bannemej vi hoppa en oxer på 90cm!" Vissa hopplektioner går det, andra inte. Det hela handlar om att jag måste övertala mig själv. Och det är svårt att hitta tillbaka till självförtroende i hoppningen då jag hoppar Donna 1-2ggr/månad. För min egen skull skulle jag behöva 1-2ggr/vecka. Men vi jobbar efter förutsättningarna, Helen är väl medveten om mitt problem och hjälper mig så gott det går! :)

Jag har äntligen börjat tycka att det är roligt att hoppa igen, att tävla hoppning och framförallt VÅGA hoppa igen. Det har tagit tid men det är det värt! Nu tänker jag inte längre att vi ska placera oss i 90cm och ge 110% för att vara felfria och ha en förbaskat bra tid. Det är där jag plockar fram prestationsångesten. Nu väljer jag istället att tänka "jämarns så kul vi kommer att ha idag!". Och vet ni vad? Det fungerar! Jag behöver inte tävla en "tävlingsklass" för att känna att det ger mig något och utvecklar oss som ekipage. Det spelar ingen roll om vi så hoppar 60cm eller 110cm, jag vill känna mig trygg med situationen och ha roligt. Det är det som är värt något för mig! :)