horseinspiration

 

Har gjort massagen av ryggen till en daglig rutin nu, gör det före och efter motionspassen. Märks att han tycker det är skönt, skönt att få till ryggen och bli starkare. Red en grundläggande dressyrpass, inget avancerat. Han kändes riktigt fin vissa stunder, de andra tappade ryttaren lite men äsch då. Alla dagar kan man inte vara på topp! :)

 

Dagens motion bestod av tömkörning, det kommer att ligga på schemat 3 dagar i veckan nu i vinter för att verkligen ge muskulaturen i ryggen en chans att bygga upp sig. När ryggen äntligen är 100% redo för att bygga så ska det göras på rätt sätt från början. Och idag, han var så fin. Dansade fram hur enkelt som helst med egen framåtbjudning, kraft i stegen och styrka att bära sig. Fantastiska ponny. Släppte han sedan lös och bara lekte med min häst. Vi umgicks. Vilken glädjesprudlande känsla! Det gör vi om många ggr till framöver!

 

 

Det är inte bara en gång man har hört framförallt yngre tjejer sagt "jag är dålig", "usch vad tjock jag är" eller "jag duger inte till något". Jag blir så ledsen när jag hör det, framförallt tycker jag att det är tragiskt. Varför är det så svårt att ställa sig framför spegeln och säga till sig själv "jag är bra och jag får tycka det!". Tyvärr så är dagens samhälle inte uppbyggt på det sättet. Skriver man ut det någonstans eller säger det så är det genast att man tycker man är bättre än alla andra och folk börjar tycka att man är en bitch och snackar skit bakom ryggen. Sa jag precis att jag är bättre än alla andra? Jag sa bara att jag är bra, inget annat. Varför väljer folk att läsa mellan raderna när det bara finns en mening, inget annat? Kan det vara så att folk som själva inte har något självförtroende missunnar andras styrka och tro på sig själv att dom måste trycka ner andra? 

 

Jag har inte alltid haft det fantastiska och starka självförtroende jag har idag. Inte var det lätt att ta sig hit heller. I mellanstadiet och högstadiet kände jag mig alltid som mina vänners "fula kompis" som alltid bara blev kompis med killarna. En efter en av vännerna skaffade pojkvän och jag tvivlade mer och mer på mig själv att jag aldrig skulle hitta någon. Att jag alltid skulle bli ensam. Jag fick min första pojkvän som gjorde slut för att hans kompis gjorde slut med min bästa vän då. Haha, vilka tider ;) Sedan vet jag inte vad som hände men jag hamnade i en väldigt djup svacka i övergången mellan högstadiet och gymnasiet. Det kändes som att jag gled ifrån alla mina vänner, mina bästa vänner. Ingen såg hur dåligt jag mådde, trots att hela min personlighet förändrades. Kärlek till de vänner jag har idag som ser minsta lilla förändring <3 Jag träffade killar som vände upp och ner på hela min värld och jag hade den jobbigaste tiden någonsin i mitt liv. Att jag dessutom blev mobbad och utfryst första året på gymnasiet gjorde ju inte livet bättre direkt. Det var 2005-2006 och än när jag tänker på det året så blir jag tårögd och får en klump i magen. Det är 8 år sedan, 8 ÅR och det påverkar mig fortfarande. Därför vill jag inte gå in på detaljer, det är för känsligt och personligt.

 

Jag tror att alla människor har en tid i livet som alltid kommer att påverka dom, OM dom låter det hända. Jag har lärt mig att vara stark, att stå emot och fortsätta stå stadigt på jorden och le. Allt som händer har en mening och jag tror att det var meningen att jag behövde bli stark, säker i mig själv för att bli den person jag är idag. Jag vet att människan som gjorde mig illa psykiskt då hur enkelt som helst kan linda mig runt lillfingret och dra ner mig i skiten igen, få mig att älska igen, få mig att falla dit igen; om jag tillåter det. Trots all skit under den tiden är det den enda människa som jag alltid kommer att ha känslor för, det är sånt otroligt stort ärr som sitter kvar som är så enkelt att slita upp. Men jag skäms inte för det, jag står stark och stolt över att jag tog mig igenom och är starkare än någonsin. Nu tvivlar jag inte på mig själv längre. Jag mår bättre än någonsin och är stolt över allt jag gör. Jag älskar mig själv, jag älskar den person jag är idag. 

 

Men det som blev fel då var att jag inte hade någon att prata med, och dom jag försökte prata med såg inte hur dåligt jag faktiskt mådde. Alla ni som läser detta och mår dåligt; vänd er till en person som kan se er och som bryr sig om er till 110%. Våga be om hjälp, våga be om att få prata. Vågra vägra må dåligt. Vänd er till en vuxen som har mer kött på benen och mer erfarenhet, någon som vet vad ni pratar om. Jag förstår att ni vänder er till er bästa vän, men det är alltid skönt att vända sig till något utanför. Någon som inte är mitt i det hela.

 

Våga vägra känna er dåliga. Våga ställa er framför spegeln och säga att ni är vackra. Våga tänka att ni är bra efter en träning. Våga känna en positiv känsla med er själva. Våga stå upp starka och fantastiska. Våga vara självständiga. Våga stå emot känslan av att bli lindad kring ett lillfinger. Våga vägra dåligt självförtroende. Än hur långt ner ni än är kan ni ta er upp. Och när ni väl gör det, då kommer ni känna er starkare än någonsin.

 

 

Något av de svåraste valen ungdomar gör idag är om de ska falla för grupptrycket att dricka alkohol eller våga stå på sig själva och våga vägra. Ofta kommer första kontakten med alkoholen precis när ungdomar försöker hitta sig själva; man är osäker på sig själva, vill passa in överallt och bli accepterad. Säger man nej tror man att man tappar vänner och blir utstött. Därför är det så enkelt att falla dit och testa när man inte alls är redo. Man har inte självbevarelsedriften att sluta dricka när det räcker, utan man fortsätter för att kompisarna hejar på. Men hur roligt är det egentligen när man vaknar upp morgonen efter och mår skit och minns knappt vad som hände? Självklart är alla människor inte såhär; många vågar säga nej och många vet när det räcker.

Varför vågar man inte hålla fast vid sin åsikt mot sin kompisar? Varför vågar man inte vara anorlunda och göra precis tvärtemot vad de andra gör? Det var inte förrän i gymnasiet mina jämnåriga klasskamrater började med alkohol och dom var inte sena med att erbjuda mig. För mig var valet enkelt; efter att slutit ett avtal med pappa (om jag lät bli alkohol och cigaretter tills jag fyllde 18år skulle jag få körkortet) kunde jag enkelt säga nej en självklart var jag nyfiken. Jag fyllde 18år, sommaren mellan andra och sista året på gymnasiet och jag drack den första alkoholen. Det var en läskig känsla när alla muskler plötsligt slappnade av och man började tappa kontrollen. Det var precis det som hände och alla spärrar försvann. Det var nytt, det var en ny känsla och plötsligt blev jag spännande för alla kompisar. Med studentåret kom studentfesterna och plötsligt var jag en i gänget. Festerna och alkoholen fortsatte till midsommar 2010. Då drack jag min sista droppe alkohol och har sedan dess varit nykterist.

 

Varför jag valde att bli nykterist? För det första smakade det egentligen inte alls gott så jag såg ingen anledning att fortsätta dricka. Att jag tappade kontrollen över min egna kropp var skrämmande, vilket blev den andra anledningen. Den tredje anledningen och kanske den största var att jag ville inte vara en del av något som förstör människor. Eller om man vill se det ur annan synvinkel; visar människors rätta jag. Det är inte bara en gång jag har sett fulla människor slåss på krogen. Det är inte bara en gång jag har sett tjejer totalt borta enkelt falla för ett fyllos värdelösa flörtande. Det är inte bara en gång jag sett vänskap och förhållande gå i kras. Det är inte bara en gång jag har förlorat vänner på grund av alkoholen. Historierna tänker jag inte gå detaljerat in på, men jag ryser då jag tänker på dom.

 

Var det enkelt att "komma ut ur garderoben som nykterist"? Nej, det var det inte. Men jag vågade. Från att ha gått till att blivit onykter varje fest till att vara den som var nykter och förväntades vara den som förstörde festen. Ett flertal ggr försökte människor övertala mig att dricka, jag sa nej gång på gång och stod på mig. Folk blev arga, irriterade och ville inte festa med mig fler ggr. För mig var det ingen förlust, snarare en vinst. Folk som inte respekterar mina val respekterar inte mig. Såna människor vill jag inte omge mig av. Mina närmsta vänner? Dom gjorde precis som dom andra, men skillnaden var att jag inte ville förlora dom så jag fick ett utbrott. Efter det har jag fått en helt annan respekt av dom jag bryr mig om och jag blev försvarad om någon ifrågasättate.

Ska jag jämföra nu och då så är det enklare att vara nykterist när man omges av äldre, mer mogna människor. När jag berättar varför jag inte dricker blir folk imponerade och tycker att jag är stark som står på mig. Ingen tjatar, ingen blir ur eller irriterad. Folk accepterar och jag accepterar dom.

 

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag är emot folk som väljer att dricka alkohol. Av de vänner jag festar med är jag den enda nykteristen men har lika roligt för det. Jag respekterar att folk väljer att dricka; än om det är några öl på festen eller om det är ett glas vin till maten. Men fortsätter folk att dricka trots att det är bra, det är där min respekt försvinner och jag blir äcklad. För mig är det självklart att ha självinsikt och veta när det är bra så att man kan bete sig och inte skämma ut sig totalt. När den gränsen överskrids så vill jag inte ha med folket att göra. Då tar jag avstånd. Jag tappar även respekten när folk dricker och dom vet mycket väl att dom blir totalt förändrade av minsta lilla droppen. Jag har träffat människor som är jättetrevliga i nyktert tillstånd, men när alkohol kommer in i bilden blir dom totalt förändrade. Varför har man inte mer respekt för andra människor när det är dom som blir drabbade? Varför tar man risken att skada andra människor och har inte mer förstånd än så? Nej, såna människor finns inte i mitt liv och kommer aldrig att finnas heller.

 

 

Svar: Har många men den som jag haft längst och som betyder väldigt mycket vet du nog!

 

 

Det har varit väldigt mycket senaste dagarna, men roliga dagar! Gunilla-träning i söndags (som gick såååå bra!), uteritt i måndags med älgsafari (en tjur, en ko och en kalv rör sig i området för tillfället), barbackadressyren (som också gick kanonbra!) och styrelsemöte & slutligen igår en promenad och lektioner 17.00-20.00 (som gick fantastiskt bra!). Hahaha, känns som att jag är väldigt positiv med allt just nu men det är precis så som det känns. Livet rullar på och allt är så vackert utomhus nu. Älskar hösten och alla dess färger, tror att jag måste ta med mig kameran ut i helgen och visa mina guldställen! <3

 

 

Nu kör vi, en frågestund om mitt liv utanför stallet. Fråga på om utbildning, jobb, vänner, kärleken eller vad som helst. Jag väljer ut 5 frågor som jag kommer svara 110% ärligt på. Så länge dom inte är FÖR personliga så väljer jag ut de mest intressanta frågorna ;) Svaren kommer söndagkväll!

 

God förmiddag fredag!

Jobbar till 14.00 idag, troligtvis blir det lite övertid då det är mycket att göra då vi har fått en sjukskriven denna vecka. Bit ihop och jobba på ;) Eftermiddagen bjuder på myspys i stallet, ponnyn får stå idag. Vid 15.30 håller jag i en privatlektion och därefter hjälper jag till med tävllingsgruppen. Kvällen kommer att gå åt till att springa mellan köket och TV-soffan; baka fika till helgens stalltjänster, frukostbröd och Idol på tv. Kan bli bra det här! :)

 

För första gången på väldigt länge blev det en kväll på UH med vännerna, middag och fika. Varför gör man inte det oftare och varför gör man det inte när man inte är jättetrött? Hahaha, en mysig stund med mycket skratt fick vi i alla fall. Det måste snart göras om. Just bara att inte vara i stallet när man träffar vännerna är otroligt avslappnande och det finns inga måsten runt omkring som måste göras. 

 

Vildhästen fick en tur i skogen med grallan också. Skötte sig exemplariskt, ibland vet jag inte vad som tar åt honom. Ena dagen lugn som en filbunke, nästa vildare än vildast och dagen efter hur lugn som helst. Ååh, knasponny!

 

 

Vi våger inte i rädsla att göra bort oss. Eller är det så att vi lever i drömvärlden som vi blev presenterade som liten av Disneys filmer och sagorna som våra föräldrar läste för oss? Är det så att många av oss fortfarande sitter och väntar på att drömprinsen ska dyka upp på sin vita springare och ta oss med storm? Är det även så att det andra könet inte anstränger sig lika mycket som tidigare med att förtrolla oss med choklad, blommor och komplimanger utöver det vanliga? Var tog gentlemännen vägen?

 

Under min uppväxt och mina vuxna år (eller får jag säga ungdom 20+?) har jag följt med både min egen och mina vänners jakt på kärleken. Vi kan sitta i timmar och diskutera drömmannen i våra liv, vem som är högst upp på önskelistan och hur drömdejten ser ut. Dagarna och veckorna går och vi fortsätter i samma spår utan något som helst framsteg. "Ååh, om han bara kunde fråga ut mig på date..." är en kommentar som man hör alltför ofta. Vi går omkring och försöker med det ena och det andra; spela svårflörtad eller så väljer vi att blunda för de signaler vi får och blir totalt förblindade. Varför är det så? Varför måste vi gå runt och leva i en låtsasvärld som inte finns? 

 

 

Eeh... Okej. Då kommer man med förslaget ta kontakt med honom på fb eller liknande socialt nätverk men pirret och oron är minst lika stort då. Vad är vi rädda för? Det värsta som kan hända är att du får ett nej, och då slipper du fundera mer. Varför gå runt och undra om han/hon är intresserad när du kan få svaret på 2 röda. Jag tycker det är tråkigt att vår sociala utveckling börjar gå åt fel håll och vi hamnar alltoftare bakom dataskärmarna. Nätdejtingsidorna har tagit vara på det och sprider sig som en löpeld bland singlarna. Nu säger jag inte att det är fel att dom finns, jag tycker det är jättebra att det finns andra alternativ till dom som har jättesvårt att träffa någon eller kanske är av den blygare sorten. Men även där tar det stopp, människor tycker det är jobbigt/pinsamt/onödigt att bli medlem där. Buhu. Åter till vår sociala utveckling. Att våga ta kontakt med nya människor öga mot öga blir allt svårare, speciellt om det handlar om att hitta kärleken. Att lära känna nya människor och få fler vänner är fortfarande enkelt, men varför ska det vara någon skillnad? Det är människor allihopa, man behöver bara samla mod till sig.

 

För något år sedan blev jag själv less på min låtsasvärld och tog saken i egna händer istället. De killar jag fått intresse för och som jag kände att jag ville lära känna tog jag kontakt med. Från början kunde jag skicka sms med hundratals fjärilar i magen men idag kan jag utan problem gå fram till personen i fråga och säga "Hej, jag vill lära känna dig bättre, ska vi ses någon dag?" Visst får man vara beredd på att få det svar man inte vill ha men hellre det och kunna gå vidare än att man går runt och undrar och förstorar upp det hela. För det är precis vad man gör, gör en höna av en fjäder. I våras resulterade det hela att jag dejtade en kille, dock inget som klickade så inget mer. Andra har haft förhållanden men något som dom har gemensamt är att alla har uppskattat det och blivit väldigt glada. Tro nu inte att jag har frågat ut hur många killar som helst, det handlar om kanske 5st under loppet av ett år. Förvånade har alla blivit också över att det finns modiga människor kvar som vågar fråga ut en annan på det sättet. Så sluta tveka och våga fråga en enkel fråga, det kan resultera att du en kväll sitter där på en dejt och lär känna en helt underbar människa!

 

 

Äntligen tisdag!

Ja, man får försöka tänka positivt även om man har en skitdag på jobbet. Då brukar det lösa sig i slutändan ;) Slutar jobbet 13.30, därefter åker jag vidare till mitt extrajobb och landar till slut på stallet strax efter 15.00. Lucifer ska få fara ut på ett konditionspass runt travstigen och jag har även en fotografering att göra. Rundar av dagen lite lätt sådär med möte inför hopp KM som är i slutet av månaden. Ska lära upp 3 nya tävlingsledare för klubbtävling! En helt vanlig dag i mitt liv med andra ord... Sköt om er och stressa inte ihjäl er på jobbet/skolan. Det ska jag försöka att låta bli.