Vila i frid, underbara Muvve <3
Pocahontas
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Foto: ÖOR
Pocahontas kom till ridskolan i slutet av 2006, jag tror att det var i november. Hon såg inte mycket ut för världen, omusklad och smutsig. Jag hörde att en ny häst hade kommit, en skäck. I stallgången kunde man se en nu hästrumpa sticka ut från en av spiltorna, det var den bredvid spiltan som Donna står i nu. När våra blickar möttes var jag fast, det var kärlek vid första ögonkastet och hon såg rakt in i mig. Hon var helt neutral i psyket; 100% snäll och lugn och ville ingen något ont. Dock så saknades den där glimten i ögat.
Foto: Lisa Lindberg
Bilden ovanför är första bilden som togs på oss. Jag jämför henne med en liten fågelunge som behövde någon som tog henne under sina vingar. Hon var halt när hon kom, jag fick ansvaret att skritta igång henne så jag började med lätta promenader för att vi skulle lära känna varandra. Jag minns den där dagen så väl, hur hon tydde sig till mig utan tvekan och vi började lita på varandra. *Försöker samla ihop mig*
Samma dag som mötet inför 2007s upplaga av tävlingsgruppen skule äga rum var första gången jag satt på henne. Jag fick i uppgift att skritta henne en liten stund för att hon skulle komma igång. Så nervös jag var, tänk om hon inte skulle vara lika underbar som jag hade väntat mig? Det var snarare raka motsatsen, jag blev hel hopplöst och totalt förälskad och ville aldrig lämna hennes rygg. På mötet som ägde rum efteråt fick jag beskedet om att jag var tvungen att gå upp till häst och lämna Lucifer. Jag blev totalt förkrossad och blev erbjuden att rida en liten angloarab för att steget inte skulle bli för stort. Utan att tveka fick jag ur mig "Pocahontas eller ingen". Och så blev det, hon blev min i tävlingsgruppen trots att ridlärarna tvekade.
Foto: Pappa
Första riktiga lektionen gick inte direkt bra. Slängtrav och noll kontroll, full fart i galoppen. Men vet ni vad? Jag tror aldrig att jag hr varit så lycklig någon gång efter en ridlektion. *torkar tårarna*
Hon kunde inte så mycket från början, galoppfattning hade hon aldrig lärt sig och att gå över bommarna hade hon ingen aning om hur man gjorde. Men hon lärde sig snabbt, och på 3 månader kom vi från bommar på marken till 70cm-banor. I mars fick jag börja rida ut på henne, för att hon skulle få se annat än ridhusets väggar. Helt ärligt så måste det ha varit första gången hon var ute för så spänd som hon var så tydde allt på det. Bilderna ovanför är från den uteritten.
Foto: Pappa och ?
Det gick framåt i en rasande fart på träningarna men på tävlingarna gick det lite sämre. Hon var inte nog försiktig utan rev hindrena och en gång flög jag av efter sista hindret och missade rosetten med någon enstaka meter. Banträningen gick inte heller som förväntat, vi skulle hoppa 70cm för att träna men muren ställde till det. Om jag inte minns fel höll vi på inne på banan i ca 30-40min för att hon skulle hoppa den. Till slut kom vi över och stoltare än jag kunde ingen vara. Bilden till vänster är ridlektionen innan och bilden till höger är efter att vi hoppat på banträningen.
Foto: Malin Nordin
Vi fortsatte våra uteritter och jag minns den på bilderna ovan. Vi skulle bara skritta, jag - Pocahontas och Malin - Bosse. När vi kom runt botniabanan kunde vi inte hålla oss utan tog en galopp. Vi släppte hästarna och det kändes som att flyga fram på hennes rygg. Hon tittade inte ens på något utan jag tror att vi båda var lika lyckliga i den stunden. Jag var inte rädd eller osäker en enda sekund och litade på henne fullständigt.
Foto: Stella Wannberg? och jag
Till slut lossnade det i hoppningen. Det var den 27/5 2007 vi fick vår första rosett. Jag tror att vi hoppade 70cm. Ser ni hur förbaskat lycklig jag var? Veckan efter blev hon halt för andra gången. Jag tillbringade varje ledig minut tillsammans med henne och vi kom närmare varandra. 5/6 blev hon frisk.
Foto: Pappa
Våren fortsatte och vi utvecklades som ekipage tillsammans men det stora genombrottet i dressyren kom aldrig. Under sommaren sågs vi inte en enda gång då hon for iväg på bete och jag hade Lucifer under sommaren. Hösten kom och helt plötsligt lossnade allt. All dressyrträning gav resultat och helt plötsligt började vi upptäcka något som kunde bli en riktigt bra form. Se bilderna ovan, det är från andra dressyrträningen efter sommaren, 22 augusti. Allt klickade, galoppfattningar, övergångar, volter, ja allt!
Foto: Pappa och jag
I hoppningen fortsatte våra framgångar och vi tog rosett efter rosett. På träningarna började vi komma upp i höjderna och vi hoppade våra första hinder på 85-95cm. På dressyren började vi kunna göra rena galoppombyten, dock något för hög fart men vi lyckades. När vi var som bäst blev hon halt igen, 26/9. Veckan efter visade hon ingenting när dom sprang med henne men när jag red var hon halt. Konstigt nog hade hon bytt ben från att vara halt fram till att vara halt bak. När hon väl såg frisk ut kändes det inte bra i ridningen.
Foto: Sara Bylund och ?
14 oktober startade vi vår första lokala tävling. Tror att vi red på 48% eller något sådant men roligt hade vi i alla fall! 17 oktober tog vi oss igenom en bana på 90cm och det bestämdes att jag skulle rida LD den 28/10.
Foto: Pappa och Adine Berglund
Jag ångrar mig så otroligt att jag inte bad någon filma den här tävlingen. I LD:n hade jag den mest underbara känslan någonsin och de vägar jag bad henne ta och hoppa var inte av denna värld. Hon hoppade allt jag styrde på, än hur skevt och snett vi kom. Tyvärr rev hon nästsista hindret och jag glömde svänga men vi tog oss igenom på 4fel.
Foto: Anton SM
I början av 2008 kom jag med i tävlingsgruppen igen och till min stora glädje fick jag fortsätta med Pocahontas. 16/1 blev det klart.
Foto: Anton SM
Nu kände vi varandra utan och innan och varje ridpass gick likabra som bilden ovan. Men nånting hände den 10 februari; klubbhoppning och vi var anmälda till 70cm och LD. 70cm gick riktigt bra som jag minns, men i LD:n var jag tvungen att trycka henne runt banan och på sista hindret i grunden vägrade vi ut oss. Under hela tiden som jag ridit och hoppat henne hade hon aldrig vägrat, kanske någon enstaka gång i början men inte nu när vi kände varandra. Efter ritten kollade vi hennes ben, hon var svullen höger fram. Redan här började jag ana att något inte stämde. Vad jag inte visste då var att det var vår sista hopptävling. Hopplektionerna som följde gick inte alls, hon nitade 10m innan hindrena trots att det var ett litet kryss på 30cm. Dressyrlektionerna flöt på riktigt bra och jag trodde att hon var hel.
Foto: Anton SM
Foto: Anton SM
13 juni var det sista träningen innan sommaren. Jag skrittade fram med Ramona och jag minns så väl hur jag sa "Det här är sista gången som jag kommer att få sitta på hennes rygg". Jag vet inte hur men på något sätt kände jag det på mig och jag hade rätt. Jag tror att Pocahontas kände på sig det också för vi red vårt bästa pass någonsin. Allt satt, precis allt. Aldrig hade hon gått så otroligt bra. Vi tog hinder efter hinder utan problem och jag kan fortfarande minnas känslan av att flyga tillsammans med henne. För det var det vi gjorde.
Dom sa att hon skulle få vila upp sig under sommaren och att hon nog skulle vara frisk och kry igen till hösten. Jag höll tummarna och i augusti kom hon och de andra hästarna tillbaka från betet. Den 14 augusti hade hon gått på lektion 3 dagar och vägrat att gå framåt överhuvudtaget och benen var svullna och tjocka.
Foto: Malin Nordin
29 augusti besökte hon veterinärkliniken och som svar fick ridskolan tillbaka att hon var 3 grad halt på vänster fram och 1,5 grad halt på höger fram. Jag visste redan då långt inne att hon inte skulle bli frisk igen, men jag ville inte erkänna det utan levde på hoppet. 5 september kallade Gunilla in mig på kontoret och sa det rakt ut; "Pocahontas är utdömd och kommer snart att åka".
Först förstod jag ingenting, sedan bröt jag ihop. Gunilla lät mig sitta kvar på kontoret och få ur mig det värsta. Jag satt där inne 1 timme medan tårarna bara rann. Det gjorde ont, så fruktandsvärt ont. Hästen som tagit sig in i mitt hjärta på någon sekund skulle försvinna ifrån mig. Jag försökte samla ihop mig men bröt ihop i stallet totalt och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag tog ut Pocahontas och grät i hennes man medan hon betade.
Tiden som följde bestod av minst 3 timmar i stallet varje dag för min del, jag ville spendera så mycket tid som möjligt med Pocahontas. 7 november fick jag beskedet, den 20 november åker hon. De sista 2 veckorna bröt jag ihop alldeles för ofta i stallet. Personalen försökte hjälpa på alla sätt och vis men ingenting hjälpte, jag skulle förlora min stora kärlek.
Foto: Anton SM och jag
Sista tiden kom vi ännu närmare varandra. Hon började känna igen mina fotsteg och gnäggade högljutt och stampade otåligt med hovarna varje gång. Det spelade ingen roll om jag gick förbi henne 1 eller 10ggr på en kväll, samma sak varje gång. Varje gång jag rörde henne kändes det som att vi kunde läsa varandras tankar; vi var inte längre två utan en. Jag tog med mig kameran så ofta jag kunde och det är jag glad för, bilderna betyder allt. På bilden uppe till vänster var första gången som jag satt på henne barbacka. Förstår ni känslan av att få sitta på hennes rygg igen?
Foto: Irene Bylund och jag
Bilderna ovanför är från hennes sista dag i livet. Jag sjukanmälde mig från skolan och tillbringade hela dagen i stallet. Runt ca 9 var jag hos henne och jag vek inte av från hennes sida mer än när jag skulle äta. På kvällen, när alla ridlektioner var slut, fick vi ännu starkare kontakt och band mellan oss och jag är så otroligt glad att det hände. Mer vill jag inte berätta, det är något mellan mig och Pocahontas som jag alltid kommer att bära med mig. Det skedde även en till sak som gjorde det hela lättare, som gjorde att jag kunde släppa taget. Runt 22.40 den kvällen kunde jag förmå mig själv att säga hej då på riktigt och ni anar inte hur ont det gjorde. Tårarna slutade aldrig rinna och jag var tvungen att till slut att gå. Totalt förstörd, helt krossad och med hjärtat i tusentals bitar lämnade jag min självfrände. För det var det vi var, hon trängde sig in i min själ sista tiden och vände upp och ner på hela min värld.
Den natten fanns hon hos mig varje sekund. Jag vaknade flera ggr men varje gång jag somnade om fanns hon hos mig. Dagen därpå fick jag smset 08.48: "8.45 Allt mycket lugnt. Hon var trygg och fattade ingenting. Nu galopperar hon på det evigt gröna ängarna." Då lättade en stor tyngd från mitt hjärta, min ängel hade inte ont längre. Inga svullna ben eller plågsamma smärtor kvar. Varför hon blev utdömd var för att hon hade en lös benbit höger fram och upphakningar + de värsta pålagringarna som de hade sett i båda bak. På slutet skrittade hon alltid in från hagen, hon som alltid hade sprungit in med spetsade öron. Hon hade för ont.
Jag väljer att avsluta vår berättelse med bilder från våra lyckligaste stunder, dock gör bilderna henne inte rättvisa. Hon var så mycket mer än så. Sista bilden är den finaste jag har på oss och den förklarar allt som vi hade mellan oss. Orden räcker inte till. Under den bilden lägger jag till de sista orden jag sa till henne innan jag lämnade stallet den 19 november 2008. Sista gången jag fick röra hennes underbara päls, man och titta in i hennes fina ögon. Sista gången hon gnäggade åt mig.
Jag hoppas att ni förstår att tårarna rinner nerför kinderna just nu.
Föralltid i mitt hjärta, min underbara Pocahontas.
Foto: Anton SM
Foto: Anton SM och Irene Bylund
Foto: Marie Broman och ?
Foto: Anton SM
Foto: Anton SM
Jag älskar dig, av hela mitt hjärta. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, förstår du det? Jag glömmer dig aldrig, lova att aldrig glömma mig. Du är absolut bäst, den underbaraste på denna jord. Jag kommer att vara med dig imorgon inom dig. Allt kommer att gå bra, jag lovar. Anna och Gunilla följer med dig, du kan känna dig trygg med dom. Snart har du inte ont mer, älskling. Snart kan du springa utan att ha ont i benen och vara lycklig. Jag älskar dig så jävla mycket! Lova att hälsa på i mina drömmar, okej? Det kommer att gå bra imorgon, det finns inget att vara rädd för.
Poca, jag älskar dig. Glöm mig aldrig..
Donnadine
Donnadine
Mankhöjd: 168cm
Född: 2000
Ras: Svenskt halvblod
e. Donnerfly, u. Nadine
Ägare: ÖOR (kom dit 2008)
Första gången jag såg Donna var det inget som klickade. Jag vet inte ens om jag ägnade henne något större intresse utan det jag kan ha tänkt var "åh, en ny häst" och gått vidare. På lektionerna såg hon trög och ovillig ut och inte alls särskilt trevlig. Stor, tjock och klumpig skulle man nog vilja beskriva henne vid första anblicken. Under våren 2008 började hon gå med på våra lektioner och en gång ville någon byta bort henne mitt under en ridlektion (fråga mig inte varför för det minns jag inte) och jag anmälde mig frivilligt. Jag minns att jag tänkte "så svårt kan det inte vara att få fram henne". Nog fick jag fram henne alltid men någon form fanns inte på världskartan. Sedan dröjde det till hösten innan jag satt på hennes rygg igen.
Hösten 2008
Foto: Anton SM
Första veckan på terminen fick jag beskedet att Pocahontas var halt och jag var tvungen att ta någon annan häst i tävlingsgruppen. Irene hade bytt till Lennox och den enda jag kunde tänka mig att pröva var Donna. Sagt och gjort, jag fick ta henne och det började inte bra kan jag säga... Enda gången som det gick bra för oss och då jag kände att "det här kan bli bra" var under första hopplektionen (se bilderna ovan). Då var båda två lyckliga och då var det mer att bromsa än att driva och allt bara klickade. September kom och jag fick beskedet om att Pocahontas skulle tas bort och då blev det automatiskt att jag fortsatte med Donna. Aldrig har jag gråtit, svurit och varit så besviken någon gång efter alla lektioner. Det fortsatte till våren 2009 och genom tårarna bad jag om att få byta häst till hösten. Aldrig hade jag känt mig så dålig på att rida...
Vintern 2009
Dock hade jag inte möjlighet att vara med under sista lektionen så veckan efter skulle jag få en privatlektion. Jag skulle själv få värma upp henne och då klickade allt. Så fort jag kortade tyglarna sökte hon sig neråt och allt abra flöt på. Skritt, trav, galopp, volter, skänkelvikningar, ökningar, ja allt satt perfekt! Till och med min dåvarande ridlärare blev lika förvånade som jag och förstod inte var det kom ifrån. I slutet hoppade vi några språng och utan att jag visste av det flög vi över en oxer på 110cm. Och jag som knappt ville hoppa 90cm på lektion med henne?!
Kan det ha varit så att vi båda skärpte till oss och gav det en sista chans?
Jag är glad över att vi gjorde det.
Våren 2010
Höger LA:3 Härnösand, Foto: Rebecka Borg
Vänster Laddar inför LB:2 Timrå, Foto: Linn Kristoffersson
Sedan hösten 2009 har det flytit på och vi utvecklas mer och mer för varje gång jag sitter på hennes rygg. I hoppningen har vi gått från att knappt hoppa 70cm till banor på 1m och enstaka hinder på 1,10m. I dressyren från att knappt gå framåt och med huvudet rakt upp till att starta lokal LA. Vissa stunder så sitter allt och jag är lyckligaste människan på jorden. Nu litar vi på varandra till 110% och jag kan inte tänka mig att rida någon annan!
Våren 2010
Foto: Malin Nordin
Jag menar, varför byta bort världens bästa häst?
Lucifer
Våren 2009
Lucifer
D-ponny
Född: 1997
Ras: Tinker / Welsh Cob
Ägare: ÖOR (kom dit 2003)
För mig var det kärlek vid första ögonkastet. Mager, eländig, tovig och osäker kom han till ridskolan som sexåring och såg inte mycket ut för världen. Löss han han också, därav namnet Lucifer. Själv var jag 13 och hade endast ridit i 2 år och visste inte mycket. På grund av lössen fick ingen annan än personalen handskas med honom, men när ingen såg smög jag in och föll totalt för honom. Första ridlektionen var verkligen en mardröm; jag kunde inget och inte han heller. Vi bråkade hela lektionen och inte ett enda galoppsteg fick vi till.
Vintern 2007
När lappen om uthyrning av hästarna under julen kom upp tvekade jag inte en sekund. Trots att jag bara hade suttit på hans rygg en gång visste jag att det var han eller ingen. Den julen flög jag av fler ggr än jag hade gjort de nu 2,5 år som jag hade ridit. Den julen blev jag förälskad totalt. Sedan dess har det bara fortsatt. Till slut kom vi även in på tävlingsbanorna, dock inte med världens bästa resultat. Ena gången blev jag avkastad, andra gången hade vi rodeoshow och nästa gång vägrade han gå framåt. Det var ingen som trodde på oss under alla de år som vi kämpade på tävlingarna, alla försökte få mig till att byta ponny, till någon som var bättre.
Vintern 2006-2007
Bilden på oss; Foto: Sara Bylund?
I början av 2007 fick vi vår revansch. Vi tog hem klubbmästerskapet för ridskoleponny i både hoppning och dressyr för året 2006. Där tog tävlingskarriären slut för våran del då jag gick upp på stor häst. Under dessa 7 år tillsammans har jag haft han varje juluthyrning sedan 2003 och under 3 sommrar var han min. Aldrig har jag upplevt så mycket med någon häst som med honom! Capriole mitt i iskalla vintern ute i skogen, rodeobus på lång tygel efter en ridtur i skogen, avfalllning rakt ner i vattnet, hoppat in på dressyrbanan när en annan red program, kullerbytta på dressyträningar och mycket mycket mer.
Sommaren 2010
Foto: Rebecka Borg
Bäst av allt är ändå allt han ger tillbaka. Aldrig har han någonsin svikit mig trots att jag har gått ifrån honom vissa perioder. Aldrig någonsin har jag tvivlat på hans tillit och kärlek. Han är mitt allt, mitt liv. Utan honom skulle jag aldrig ha klarat mig igenom sorgen efter Pocahontas. Just nu är han det bästa jag har i livet och det finns inte ord för att beskriva hur mycket ponnyn betyder för mig. Jag menar, 7år måste väl betyda någonting?