horseinspiration

Foto: ÖOR

Pocahontas kom till ridskolan i slutet av 2006, jag tror att det var i november. Hon såg inte mycket ut för världen, omusklad och smutsig. Jag hörde att en ny häst hade kommit, en skäck. I stallgången kunde man se en nu hästrumpa sticka ut från en av spiltorna, det var den bredvid spiltan som Donna står i nu. När våra blickar möttes var jag fast, det var kärlek vid första ögonkastet och hon såg rakt in i mig. Hon var helt neutral i psyket; 100% snäll och lugn och ville ingen något ont. Dock så saknades den där glimten i ögat.

Foto: Lisa Lindberg

Bilden ovanför är första bilden som togs på oss. Jag jämför henne med en liten fågelunge som behövde någon som tog henne under sina vingar. Hon var halt när hon kom, jag fick ansvaret att skritta igång henne så jag började med lätta promenader för att vi skulle lära känna varandra. Jag minns den där dagen så väl, hur hon tydde sig till mig utan tvekan och vi började lita på varandra. *Försöker samla ihop mig*

Samma dag som mötet inför 2007s upplaga av tävlingsgruppen skule äga rum var första gången jag satt på henne. Jag fick i uppgift att skritta henne en liten stund för att hon skulle komma igång. Så nervös jag var, tänk om hon inte skulle vara lika underbar som jag hade väntat mig? Det var snarare raka motsatsen, jag blev hel hopplöst och totalt förälskad och ville aldrig lämna hennes rygg. På mötet som ägde rum efteråt fick jag beskedet om att jag var tvungen att gå upp till häst och lämna Lucifer. Jag blev totalt förkrossad och blev erbjuden att rida en liten angloarab för att steget inte skulle bli för stort. Utan att tveka fick jag ur mig "Pocahontas eller ingen". Och så blev det, hon blev min i tävlingsgruppen trots att ridlärarna tvekade.

Foto: Pappa

Första riktiga lektionen gick inte direkt bra. Slängtrav och noll kontroll, full fart i galoppen. Men vet ni vad? Jag tror aldrig att jag hr varit så lycklig någon gång efter en ridlektion. *torkar tårarna*
Hon kunde inte så mycket från början, galoppfattning hade hon aldrig lärt sig och att gå över bommarna hade hon ingen aning om hur man gjorde. Men hon lärde sig snabbt, och på 3 månader kom vi från bommar på marken till 70cm-banor. I mars fick jag börja rida ut på henne, för att hon skulle få se annat än ridhusets väggar. Helt ärligt så måste det ha varit första gången hon var ute för så spänd som hon var så tydde allt på det. Bilderna ovanför är från den uteritten.

Foto: Pappa och ?

Det gick framåt i en rasande fart på träningarna men på tävlingarna gick det lite sämre. Hon var inte nog försiktig utan rev hindrena och en gång flög jag av efter sista hindret och missade rosetten med någon enstaka meter. Banträningen gick inte heller som förväntat, vi skulle hoppa 70cm för att träna men muren ställde till det. Om jag inte minns fel höll vi på inne på banan i ca 30-40min för att hon skulle hoppa den. Till slut kom vi över och stoltare än jag kunde ingen vara. Bilden till vänster är ridlektionen innan och bilden till höger är efter att vi hoppat på banträningen.

Foto: Malin Nordin

Vi fortsatte våra uteritter och jag minns den på bilderna ovan. Vi skulle bara skritta, jag - Pocahontas och Malin - Bosse. När vi kom runt botniabanan kunde vi inte hålla oss utan tog en galopp. Vi släppte hästarna och det kändes som att flyga fram på hennes rygg. Hon tittade inte ens på något utan jag tror att vi båda var lika lyckliga i den stunden. Jag var inte rädd eller osäker en enda sekund och litade på henne fullständigt.

Foto: Stella Wannberg? och jag

Till slut lossnade det i hoppningen. Det var den 27/5 2007 vi fick vår första rosett. Jag tror att vi hoppade 70cm. Ser ni hur förbaskat lycklig jag var? Veckan efter blev hon halt för andra gången. Jag tillbringade varje ledig minut tillsammans med henne och vi kom närmare varandra. 5/6 blev hon frisk.

Foto: Pappa

Våren fortsatte och vi utvecklades som ekipage tillsammans men det stora genombrottet i dressyren kom aldrig. Under sommaren sågs vi inte en enda gång då hon for iväg på bete och jag hade Lucifer under sommaren. Hösten kom och helt plötsligt lossnade allt. All dressyrträning gav resultat och helt plötsligt började vi upptäcka något som kunde bli en riktigt bra form. Se bilderna ovan, det är från andra dressyrträningen efter sommaren, 22 augusti. Allt klickade, galoppfattningar, övergångar, volter, ja allt!

Foto: Pappa och jag

I hoppningen fortsatte våra framgångar och vi tog rosett efter rosett. På träningarna började vi komma upp i höjderna och vi hoppade våra första hinder på 85-95cm. På dressyren började vi kunna göra rena galoppombyten, dock något för hög fart men vi lyckades. När vi var som bäst blev hon halt igen, 26/9. Veckan efter visade hon ingenting när dom sprang med henne men när jag red var hon halt. Konstigt nog hade hon bytt ben från att vara halt fram till att vara halt bak. När hon väl såg frisk ut kändes det inte bra i ridningen.

Foto: Sara Bylund och ?

14 oktober startade vi vår första lokala tävling. Tror att vi red på 48% eller något sådant men roligt hade vi i alla fall! 17 oktober tog vi oss igenom en bana på 90cm och det bestämdes att jag skulle rida LD den 28/10.

Foto: Pappa och Adine Berglund

Jag ångrar mig så otroligt att jag inte bad någon filma den här tävlingen. I LD:n hade jag den mest underbara känslan någonsin och de vägar jag bad henne ta och hoppa var inte av denna värld. Hon hoppade allt jag styrde på, än hur skevt och snett vi kom. Tyvärr rev hon nästsista hindret och jag glömde svänga men vi tog oss igenom på 4fel.

Foto: Anton SM

I början av 2008 kom jag med i tävlingsgruppen igen och till min stora glädje fick jag fortsätta med Pocahontas. 16/1 blev det klart.

Foto: Anton SM

Nu kände vi varandra utan och innan och varje ridpass gick likabra som bilden ovan. Men nånting hände den 10 februari; klubbhoppning och vi var anmälda till 70cm och LD. 70cm gick riktigt bra som jag minns, men i LD:n var jag tvungen att trycka henne runt banan och på sista hindret i grunden vägrade vi ut oss. Under hela tiden som jag ridit och hoppat henne hade hon aldrig vägrat, kanske någon enstaka gång i början men inte nu när vi kände varandra. Efter ritten kollade vi hennes ben, hon var svullen höger fram. Redan här började jag ana att något inte stämde. Vad jag inte visste då var att det var vår sista hopptävling. Hopplektionerna som följde gick inte alls, hon nitade 10m innan hindrena trots att det var ett litet kryss på 30cm. Dressyrlektionerna flöt på riktigt bra och jag trodde att hon var hel.

Foto: Anton SM

21 mars gjorde vi vår bästa start någonstin i dressyren. Vi red ihop ca 55% om jag inte minns helt fel vilket var ett stort genombrott för oss. Men vårterminen var allt annat än lätt; ena veckan var hon halt, andra veckan frisk. Tror inte att det gick en månad utan hälta.

Foto: Anton SM

13 juni var det sista träningen innan sommaren. Jag skrittade fram med Ramona och jag minns så väl hur jag sa "Det här är sista gången som jag kommer att få sitta på hennes rygg". Jag vet inte hur men på något sätt kände jag det på mig och jag hade rätt. Jag tror att Pocahontas kände på sig det också för vi red vårt bästa pass någonsin. Allt satt, precis allt. Aldrig hade hon gått så otroligt bra. Vi tog hinder efter hinder utan problem och jag kan fortfarande minnas känslan av att flyga tillsammans med henne. För det var det vi gjorde.

Dom sa att hon skulle få vila upp sig under sommaren och att hon nog skulle vara frisk och kry igen till hösten. Jag höll tummarna och i augusti kom hon och de andra hästarna tillbaka från betet. Den 14 augusti hade hon gått på lektion 3 dagar och vägrat att gå framåt överhuvudtaget och benen var svullna och tjocka.

 

Foto: Malin Nordin

29 augusti besökte hon veterinärkliniken och som svar fick ridskolan tillbaka att hon var 3 grad halt på vänster fram och 1,5 grad halt på höger fram. Jag visste redan då långt inne att hon inte skulle bli frisk igen, men jag ville inte erkänna det utan levde på hoppet. 5 september kallade Gunilla in mig på kontoret och sa det rakt ut; "Pocahontas är utdömd och kommer snart att åka".

Först förstod jag ingenting, sedan bröt jag ihop. Gunilla lät mig sitta kvar på kontoret och få ur mig det värsta. Jag satt där inne 1 timme medan tårarna bara rann. Det gjorde ont, så fruktandsvärt ont. Hästen som tagit sig in i mitt hjärta på någon sekund skulle försvinna ifrån mig. Jag försökte samla ihop mig men bröt ihop i stallet totalt och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag tog ut Pocahontas och grät i hennes man medan hon betade.

Tiden som följde bestod av minst 3 timmar i stallet varje dag för min del, jag ville spendera så mycket tid som möjligt med Pocahontas. 7 november fick jag beskedet, den 20 november åker hon. De sista 2 veckorna bröt jag ihop alldeles för ofta i stallet. Personalen försökte hjälpa på alla sätt och vis men ingenting hjälpte, jag skulle förlora min stora kärlek.

Foto: Anton SM och jag

Sista tiden kom vi ännu närmare varandra. Hon började känna igen mina fotsteg och gnäggade högljutt och stampade otåligt med hovarna varje gång. Det spelade ingen roll om jag gick förbi henne 1 eller 10ggr på en kväll, samma sak varje gång. Varje gång jag rörde henne kändes det som att vi kunde läsa varandras tankar; vi var inte längre två utan en. Jag tog med mig kameran så ofta jag kunde och det är jag glad för, bilderna betyder allt. På bilden uppe till vänster var första gången som jag satt på henne barbacka. Förstår ni känslan av att få sitta på hennes rygg igen?

 

Foto: Irene Bylund och jag

Bilderna ovanför är från hennes sista dag i livet. Jag sjukanmälde mig från skolan och tillbringade hela dagen i stallet. Runt ca 9 var jag hos henne och jag vek inte av från hennes sida mer än när jag skulle äta. På kvällen, när alla ridlektioner var slut, fick vi ännu starkare kontakt och band mellan oss och jag är så otroligt glad att det hände. Mer vill jag inte berätta, det är något mellan mig och Pocahontas som jag alltid kommer att bära med mig. Det skedde även en till sak som gjorde det hela lättare, som gjorde att jag kunde släppa taget. Runt 22.40 den kvällen kunde jag förmå mig själv att säga hej då på riktigt och ni anar inte hur ont det gjorde. Tårarna slutade aldrig rinna och jag var tvungen att till slut att gå. Totalt förstörd, helt krossad och med hjärtat i tusentals bitar lämnade jag min självfrände. För det var det vi var, hon trängde sig in i min själ sista tiden och vände upp och ner på hela min värld.

Den natten fanns hon hos mig varje sekund. Jag vaknade flera ggr men varje gång jag somnade om fanns hon hos mig. Dagen därpå fick jag smset 08.48: "8.45 Allt mycket lugnt. Hon var trygg och fattade ingenting. Nu galopperar hon på det evigt gröna ängarna." Då lättade en stor tyngd från mitt hjärta, min ängel hade inte ont längre. Inga svullna ben eller plågsamma smärtor kvar. Varför hon blev utdömd var för att hon hade en lös benbit höger fram och upphakningar + de värsta pålagringarna som de hade sett i båda bak. På slutet skrittade hon alltid in från hagen, hon som alltid hade sprungit in med spetsade öron. Hon hade för ont.

Jag väljer att avsluta vår berättelse med bilder från våra lyckligaste stunder, dock gör bilderna henne inte rättvisa. Hon var så mycket mer än så. Sista bilden är den finaste jag har på oss och den förklarar allt som vi hade mellan oss. Orden räcker inte till. Under den bilden lägger jag till de sista orden jag sa till henne innan jag lämnade stallet den 19 november 2008. Sista gången jag fick röra hennes underbara päls, man och titta in i hennes fina ögon. Sista gången hon gnäggade åt mig.

Jag hoppas att ni förstår att tårarna rinner nerför kinderna just nu.

Föralltid i mitt hjärta, min underbara Pocahontas.

Foto: Anton SM

Foto: Anton SM och Irene Bylund

Foto: Marie Broman och ?

Foto: Anton SM

Foto: Anton SM

Jag älskar dig, av hela mitt hjärta. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, förstår du det? Jag glömmer dig aldrig, lova att aldrig glömma mig. Du är absolut bäst, den underbaraste på denna jord. Jag kommer att vara med dig imorgon inom dig. Allt kommer att gå bra, jag lovar. Anna och Gunilla följer med dig, du kan känna dig trygg med dom. Snart har du inte ont mer, älskling. Snart kan du springa utan att ha ont i benen och vara lycklig. Jag älskar dig så jävla mycket! Lova att hälsa på i mina drömmar, okej? Det kommer att gå bra imorgon, det finns inget att vara rädd för.

Poca, jag älskar dig. Glöm mig aldrig..