horseinspiration

Donnadine
Mankhöjd: 168cm
Född: 2000
Ras: Svenskt halvblod
e. Donnerfly, u. Nadine
Ägare: ÖOR (kom dit 2008)

Första gången jag såg Donna var det inget som klickade. Jag vet inte ens om jag ägnade henne något större intresse utan det jag kan ha tänkt var "åh, en ny häst" och gått vidare. På lektionerna såg hon trög och ovillig ut och inte alls särskilt trevlig. Stor, tjock och klumpig skulle man nog vilja beskriva henne vid första anblicken. Under våren 2008 började hon gå med på våra lektioner och en gång ville någon byta bort henne mitt under en ridlektion (fråga mig inte varför för det minns jag inte) och jag anmälde mig frivilligt. Jag minns att jag tänkte "så svårt kan det inte vara att få fram henne". Nog fick jag fram henne alltid men någon form fanns inte på världskartan. Sedan dröjde det till hösten innan jag satt på hennes rygg igen.


Hösten 2008
Foto: Anton SM

Första veckan på terminen fick jag beskedet att Pocahontas var halt och jag var tvungen att ta någon annan häst i tävlingsgruppen. Irene hade bytt till Lennox och den enda jag kunde tänka mig att pröva var Donna. Sagt och gjort, jag fick ta henne och det började inte bra kan jag säga... Enda gången som det gick bra för oss och då jag kände att "det här kan bli bra" var under första hopplektionen (se bilderna ovan). Då var båda två lyckliga och då var det mer att bromsa än att driva och allt bara klickade. September kom och jag fick beskedet om att Pocahontas skulle tas bort och då blev det automatiskt att jag fortsatte med Donna. Aldrig har jag gråtit, svurit och varit så besviken någon gång efter alla lektioner. Det fortsatte till våren 2009 och genom tårarna bad jag om att få byta häst till hösten. Aldrig hade jag känt mig så dålig på att rida...


Vintern 2009

Dock hade jag inte möjlighet att vara med under sista lektionen så veckan efter skulle jag få en privatlektion. Jag skulle själv få värma upp henne och då klickade allt. Så fort jag kortade tyglarna sökte hon sig neråt och allt abra flöt på. Skritt, trav, galopp, volter, skänkelvikningar, ökningar, ja allt satt perfekt! Till och med min dåvarande ridlärare blev lika förvånade som jag och förstod inte var det kom ifrån. I slutet hoppade vi några språng och utan att jag visste av det flög vi över en oxer på 110cm. Och jag som knappt ville hoppa 90cm på lektion med henne?!

Kan det ha varit så att vi båda skärpte till oss och gav det en sista chans?
Jag är glad över att vi gjorde det.


Våren 2010
Höger   LA:3 Härnösand, Foto: Rebecka Borg
Vänster   Laddar inför LB:2 Timrå, Foto: Linn Kristoffersson

Sedan hösten 2009 har det flytit på och vi utvecklas mer och mer för varje gång jag sitter på hennes rygg. I hoppningen har vi gått från att knappt hoppa 70cm till banor på 1m och enstaka hinder på 1,10m. I dressyren från att knappt gå framåt och med huvudet rakt upp till att starta lokal LA. Vissa stunder så sitter allt och jag är lyckligaste människan på jorden. Nu litar vi på varandra till 110% och jag kan inte tänka mig att rida någon annan!


Våren 2010
Foto: Malin Nordin

Jag menar, varför byta bort världens bästa häst?