horseinspiration

 

 

Det är inte bara en gång man har hört framförallt yngre tjejer sagt "jag är dålig", "usch vad tjock jag är" eller "jag duger inte till något". Jag blir så ledsen när jag hör det, framförallt tycker jag att det är tragiskt. Varför är det så svårt att ställa sig framför spegeln och säga till sig själv "jag är bra och jag får tycka det!". Tyvärr så är dagens samhälle inte uppbyggt på det sättet. Skriver man ut det någonstans eller säger det så är det genast att man tycker man är bättre än alla andra och folk börjar tycka att man är en bitch och snackar skit bakom ryggen. Sa jag precis att jag är bättre än alla andra? Jag sa bara att jag är bra, inget annat. Varför väljer folk att läsa mellan raderna när det bara finns en mening, inget annat? Kan det vara så att folk som själva inte har något självförtroende missunnar andras styrka och tro på sig själv att dom måste trycka ner andra? 

 

Jag har inte alltid haft det fantastiska och starka självförtroende jag har idag. Inte var det lätt att ta sig hit heller. I mellanstadiet och högstadiet kände jag mig alltid som mina vänners "fula kompis" som alltid bara blev kompis med killarna. En efter en av vännerna skaffade pojkvän och jag tvivlade mer och mer på mig själv att jag aldrig skulle hitta någon. Att jag alltid skulle bli ensam. Jag fick min första pojkvän som gjorde slut för att hans kompis gjorde slut med min bästa vän då. Haha, vilka tider ;) Sedan vet jag inte vad som hände men jag hamnade i en väldigt djup svacka i övergången mellan högstadiet och gymnasiet. Det kändes som att jag gled ifrån alla mina vänner, mina bästa vänner. Ingen såg hur dåligt jag mådde, trots att hela min personlighet förändrades. Kärlek till de vänner jag har idag som ser minsta lilla förändring <3 Jag träffade killar som vände upp och ner på hela min värld och jag hade den jobbigaste tiden någonsin i mitt liv. Att jag dessutom blev mobbad och utfryst första året på gymnasiet gjorde ju inte livet bättre direkt. Det var 2005-2006 och än när jag tänker på det året så blir jag tårögd och får en klump i magen. Det är 8 år sedan, 8 ÅR och det påverkar mig fortfarande. Därför vill jag inte gå in på detaljer, det är för känsligt och personligt.

 

Jag tror att alla människor har en tid i livet som alltid kommer att påverka dom, OM dom låter det hända. Jag har lärt mig att vara stark, att stå emot och fortsätta stå stadigt på jorden och le. Allt som händer har en mening och jag tror att det var meningen att jag behövde bli stark, säker i mig själv för att bli den person jag är idag. Jag vet att människan som gjorde mig illa psykiskt då hur enkelt som helst kan linda mig runt lillfingret och dra ner mig i skiten igen, få mig att älska igen, få mig att falla dit igen; om jag tillåter det. Trots all skit under den tiden är det den enda människa som jag alltid kommer att ha känslor för, det är sånt otroligt stort ärr som sitter kvar som är så enkelt att slita upp. Men jag skäms inte för det, jag står stark och stolt över att jag tog mig igenom och är starkare än någonsin. Nu tvivlar jag inte på mig själv längre. Jag mår bättre än någonsin och är stolt över allt jag gör. Jag älskar mig själv, jag älskar den person jag är idag. 

 

Men det som blev fel då var att jag inte hade någon att prata med, och dom jag försökte prata med såg inte hur dåligt jag faktiskt mådde. Alla ni som läser detta och mår dåligt; vänd er till en person som kan se er och som bryr sig om er till 110%. Våga be om hjälp, våga be om att få prata. Vågra vägra må dåligt. Vänd er till en vuxen som har mer kött på benen och mer erfarenhet, någon som vet vad ni pratar om. Jag förstår att ni vänder er till er bästa vän, men det är alltid skönt att vända sig till något utanför. Någon som inte är mitt i det hela.

 

Våga vägra känna er dåliga. Våga ställa er framför spegeln och säga att ni är vackra. Våga tänka att ni är bra efter en träning. Våga känna en positiv känsla med er själva. Våga stå upp starka och fantastiska. Våga vara självständiga. Våga stå emot känslan av att bli lindad kring ett lillfinger. Våga vägra dåligt självförtroende. Än hur långt ner ni än är kan ni ta er upp. Och när ni väl gör det, då kommer ni känna er starkare än någonsin.