horseinspiration

Vi våger inte i rädsla att göra bort oss. Eller är det så att vi lever i drömvärlden som vi blev presenterade som liten av Disneys filmer och sagorna som våra föräldrar läste för oss? Är det så att många av oss fortfarande sitter och väntar på att drömprinsen ska dyka upp på sin vita springare och ta oss med storm? Är det även så att det andra könet inte anstränger sig lika mycket som tidigare med att förtrolla oss med choklad, blommor och komplimanger utöver det vanliga? Var tog gentlemännen vägen?

 

Under min uppväxt och mina vuxna år (eller får jag säga ungdom 20+?) har jag följt med både min egen och mina vänners jakt på kärleken. Vi kan sitta i timmar och diskutera drömmannen i våra liv, vem som är högst upp på önskelistan och hur drömdejten ser ut. Dagarna och veckorna går och vi fortsätter i samma spår utan något som helst framsteg. "Ååh, om han bara kunde fråga ut mig på date..." är en kommentar som man hör alltför ofta. Vi går omkring och försöker med det ena och det andra; spela svårflörtad eller så väljer vi att blunda för de signaler vi får och blir totalt förblindade. Varför är det så? Varför måste vi gå runt och leva i en låtsasvärld som inte finns? 

 

 

Eeh... Okej. Då kommer man med förslaget ta kontakt med honom på fb eller liknande socialt nätverk men pirret och oron är minst lika stort då. Vad är vi rädda för? Det värsta som kan hända är att du får ett nej, och då slipper du fundera mer. Varför gå runt och undra om han/hon är intresserad när du kan få svaret på 2 röda. Jag tycker det är tråkigt att vår sociala utveckling börjar gå åt fel håll och vi hamnar alltoftare bakom dataskärmarna. Nätdejtingsidorna har tagit vara på det och sprider sig som en löpeld bland singlarna. Nu säger jag inte att det är fel att dom finns, jag tycker det är jättebra att det finns andra alternativ till dom som har jättesvårt att träffa någon eller kanske är av den blygare sorten. Men även där tar det stopp, människor tycker det är jobbigt/pinsamt/onödigt att bli medlem där. Buhu. Åter till vår sociala utveckling. Att våga ta kontakt med nya människor öga mot öga blir allt svårare, speciellt om det handlar om att hitta kärleken. Att lära känna nya människor och få fler vänner är fortfarande enkelt, men varför ska det vara någon skillnad? Det är människor allihopa, man behöver bara samla mod till sig.

 

För något år sedan blev jag själv less på min låtsasvärld och tog saken i egna händer istället. De killar jag fått intresse för och som jag kände att jag ville lära känna tog jag kontakt med. Från början kunde jag skicka sms med hundratals fjärilar i magen men idag kan jag utan problem gå fram till personen i fråga och säga "Hej, jag vill lära känna dig bättre, ska vi ses någon dag?" Visst får man vara beredd på att få det svar man inte vill ha men hellre det och kunna gå vidare än att man går runt och undrar och förstorar upp det hela. För det är precis vad man gör, gör en höna av en fjäder. I våras resulterade det hela att jag dejtade en kille, dock inget som klickade så inget mer. Andra har haft förhållanden men något som dom har gemensamt är att alla har uppskattat det och blivit väldigt glada. Tro nu inte att jag har frågat ut hur många killar som helst, det handlar om kanske 5st under loppet av ett år. Förvånade har alla blivit också över att det finns modiga människor kvar som vågar fråga ut en annan på det sättet. Så sluta tveka och våga fråga en enkel fråga, det kan resultera att du en kväll sitter där på en dejt och lär känna en helt underbar människa!