horseinspiration

 

Idag gjorde vi en spännande grej, jag och pygmén. Ingen sadel eller träns utan ut i vildmarken iklädd endast grimma. Till sällskap fick vi en övervuxen pygmé och 4 vildhundar. Som den modiga mustang jag är så backade jag inte undan utan kände att jag var tvungen att skydda pygmén mot dessa vilddjur. Hon är inte lika van vid bergslejon och anakonder som jag är. Plötsligt hoppar en av vilddjuren fram, lever om som om det vore sista dagen och springer mot oss. Snabb som vinden snurrar jag runt, siktar... Men va in i....?! Nehe, jag ska inte göra det? Dom är med... oss?!?! Jag förstår ingenting, hur är detta möjligt? När gick vi i fred med dessa? Tragiskt. Mycket tragiskt.

 

Under hela upptäcksvärlden tog jag varje tillfälle jag fick till att sikta, ladda och... ja, mer hann jag inte innan pygmén började gorma om att "så gör man inte" och blablabla. Skittråkigt. Jaga dom lite borde jag väl kunna få göra i alla fall? Sedan, från ingenstans, ett par tvingade vildhästar att dra skrot bakom sig där människorna sitter på! När dom far förbi i en väldig fart kan jag inte hålla emot, måste.... få... SPRINGA!!! Men vad in i... pygméskit!!! Hur vågar du trotsa buffalo mulle?! Jag hoppar, springer, stegrar och gör mig så skräckinjagande som möjligt för att hon i ren rädsla ska släppa mig. Inte ens lite rädsla visar hon, det enda hon får ur sig är "dummer", "pucko", "fjant" och andra nedlåtande ord. Åååh, varför kan jag aldrig få ha kul?! Eller ja, lite roligt fick jag där en stund. Körde en ny sport; "släp med liten irriterande pygmé". Hähähä... Hon är precis lika svag som hon ser ut! Lite lik en shetlandsponny är hon också; lever om alldeles för mycket men gör knappt något åt det. Hähähähä, livet är underbart ibland!

 

Väl tillbaka i stallet efter en otroligt spännande upptäcksfärd på stäppen fick jag äntligen äta middag och slappna av. Jisses, det är jobbigt att ligga på topp alltså!