horseinspiration

Äntligen. Dagen som jag så länge väntat på kom idag. Precis som vanligt står jag i lugn och ro och äter min middag när plötsligt den irriterande lilla människan kommer. Som vanligt pratar hon med bäbisrösten som om jag vore en tanig rädd unghäst. Buffalo Mulle är då tuffare än 100 unghästar tillsammans! Inget godis får jag heller trots att jag gör mitt bästa för att se utsvulten ut. Kanske inte det smartaste då lite av middagen är kvar.... Jaha, se där. Inte får jag ha kvar mig grymt snygga vildhästpäls heller. Jag som sparat den i 4 dagar... Lerinpackningen på benen åker också. Om människorna nu inte ville att vi skulle ha lerinpackning varje dag, varför släpper dom oss inte fria så vi kan springa fritt? Har aldrig förstått mig på det där.

 

Har glömt att berätta att jag fått flytta från min stora fina box ner till min gamla spilta. Nu har jag ett nytt sto som granne och stora gul. Stora gul brukar jag snacka med i hagen när jag får tid, är ju väldigt upptagen vildhäst på dagtid. Typ som stålmannen; en skepnad på dagen, en på natten.... Hans sällskap gillar jag faktiskt, vi är på samma våglängd. Han skulle bli en bra vildhäst... Stoet bryr jag mig inte riktigt om, hon går in i något yogaaktigt och filofiserar för det mesta. Skittråkigt. BORING!

 

Men i alla fall, åter till Dagen D... På väg tillbaka från vattenfållan så får jag inte stå med huvudet mot väggen utan nu vänder pygmen på mig och tycker jag ska stå med huvudet utåt. Vänta lite... Det här känner jag igen... När man står åt det här hållet brukar det betyda... JA! NU SKA ALL ENERGI JAG SAMLAT PÅ MIG GE RESULTAT! Inte förstår hon att det är bråttom heller. Så tydligt jag bara kan ber jag muppen att skynda sig genom att bli otålig, stå blixtstilla när säkerhetsbältet åker på och pygmen hinner inte ens tänka förrän jag har tagit metallsaken. Nu ska det bli åka av! 

Ååh, suck... Väl inne i rasthallen så tar det sååån tid! Pygmen går från sida till sida och det tar alldeles för lång tid. Jag stressar henne lite genom att gå runt, runt och föreslår en flygande start. Den idén var inte så populär.. När klumpedunsen väl har kravlat sig upp pinnar jag på som bara den! Hmm... frivolt med handsprattel? Missil ner i bajset? Kanske en dubbelspin rakt upp och rakt ner? Oooh, det finns så många olika sätt! Dags att springa, jag ökar farten mer och mer. Varje kurva är en rivstart, varje lång sträcka är ett upplopp, jag ökar och ökar och ökar. Men nejdå, irriterande flugan tycker vi ska springa långsammare trots att hon sitter där och skrattar. DÄR KOM SIGNALEN! DAGS FÖR SKEN! Ett, två och tre språng och jag kan inte hålla mig längre! THE KING OF THE RODEOHORSES IS IN THE HOUSE!! Jämarns vilken explosion! Såg ni det grabbar?! Jag försöker kommunicera med dom i stallet men får inget svar. Men va..? Hon sitter kvar! Jag som ansträngde mig så... Resten av leken så får jag springa fort och oj så roligt det är! När jag vill öka så vill hon på ryggen också öka! Åååh, det är så kul! Wiiie! Så skönt att sträcka på benen och få ut all energi! Det blir så mycket roligare när pygmen skrattar också, då kan vi ha roligt tillsammans!

 

Bäst av allt; jag fick en guleböj efteråt också! Lilla gråa dansken berättade det för mig i hagen. Att vårt grannland ut mot stora vattnet säger så om de långa gula frukterna. God är dom i alla fall! MUMS!

Ska nog planera plan B... Kanske när vi far ut i skogen nästa gång? Då kan hon få en egen lerinpackning. Hähähähä....

 

/ Buffalo Mulle