I survived one more time
Att sitta på en häst, som man blev svimfärdig av att bara tänka sig själv på för två veckor sedan, och gå till att galoppera på långa tyglar och endast kontrollera med säte och skänkel. Fy fabian så stolt jag är över mig själv! Så stort och äkta leende på slutet av ridpasset, så underbar känsla!
Har idag igen suttit på samma häst som för två veckor sedan. Första delen av passet skakade benen konstant, jag var spänd i hela kroppen och vågade knappt peta på häststackarn. Första galoppen, usch. Där snackar vi fiolsträng till ryttare som knappt vågade hålla om med benen. Sedan hände det något. Helen bad mig länga tyglarna och endast rida med säte och skänkel. Det fungerade. Jag slappnade av och kunde sitta stolt och rak i ryggen. Hästen gick som en dröm, lyssnade på minsta vink och var totalt avslappnad. Förstår ni den känslan?! Så otroligt mäktig.
Sista 10min jobbade vi med travökningarna. Den känslan; att jag kunde sitta kvar i position, stödja upp hästen att behålla formen och göra en otrolig ökning. Den känslan kommer jag att leva på länge.
Tack tack tack tack TACK Helen för att du får mig att våga! :D
Kommentarer
Trackback