Gårdagens hoppträning
Det blev aldrig någon hoppträning på uteplan, helt plötsligt öppnade sig himlen och regnet öste ner. Varken vi ryttare eller ridlärare kände för att gå ut så vi höll oss inne.
Övningarna och banan som vi gjorde handlade om lite svårare svängar och mycket fokus på att byta till rätt galopp. Under framridningen kändes allt bara piss, både jag och Donna tyckte att vi lika gärna kunde lägga oss ner och strunta i allt ungefär. Hon kändes ínte som vanligt och jag gissar på att Donna tänkte likadant om mig. När vi sedan helt enkelt skulle trava över 3 bommar med den mittersta något upphöjd kändes det värre. Ingen framåtbjudning, inga lyft, ingenting. Helene tyckte inte heller att hon verkade särskilt framåt, snarare att hon sprang på några få steg och gick sedan tillbaka till sitt tempo. Ingen ärlighet här inte! Inte blev det så mycket bättre av när vi la till ett litet kryss. Där brukar Donna annars leka rövare och springa lite som hon vill och skutta över (läs skutta, inte hoppa).
Sedan var det dags att börja hoppa en liten bana. Jätte slarviga vägar och dålig ridning från min sida och helikoptersprång blev det automatiskt för Donna. När det sedan höjdes till ca 90cm kom den där underbara känslan igen. Visst, ett nit på andra hindret på grund av ryttarfel men resten. Vi flög igen. Samspelta tänkte vi samma sak,, vi tyckte det var hur roligt som helst och hade Donna skrattat hade hon gjort det av glädje. Resterande övningar med byte av galopp över hinder m.m. gick inte riktigt som vi tänkt oss men just den där rundan på 90cm. Den kommer jag att leva på ett tag!
Övningarna och banan som vi gjorde handlade om lite svårare svängar och mycket fokus på att byta till rätt galopp. Under framridningen kändes allt bara piss, både jag och Donna tyckte att vi lika gärna kunde lägga oss ner och strunta i allt ungefär. Hon kändes ínte som vanligt och jag gissar på att Donna tänkte likadant om mig. När vi sedan helt enkelt skulle trava över 3 bommar med den mittersta något upphöjd kändes det värre. Ingen framåtbjudning, inga lyft, ingenting. Helene tyckte inte heller att hon verkade särskilt framåt, snarare att hon sprang på några få steg och gick sedan tillbaka till sitt tempo. Ingen ärlighet här inte! Inte blev det så mycket bättre av när vi la till ett litet kryss. Där brukar Donna annars leka rövare och springa lite som hon vill och skutta över (läs skutta, inte hoppa).
Sedan var det dags att börja hoppa en liten bana. Jätte slarviga vägar och dålig ridning från min sida och helikoptersprång blev det automatiskt för Donna. När det sedan höjdes till ca 90cm kom den där underbara känslan igen. Visst, ett nit på andra hindret på grund av ryttarfel men resten. Vi flög igen. Samspelta tänkte vi samma sak,, vi tyckte det var hur roligt som helst och hade Donna skrattat hade hon gjort det av glädje. Resterande övningar med byte av galopp över hinder m.m. gick inte riktigt som vi tänkt oss men just den där rundan på 90cm. Den kommer jag att leva på ett tag!
Kommentarer
Trackback