horseinspiration

 

Något jag tycker är intressant är att veta hur ryttare lägger upp träningen för sina hästar beroende på gren, nivå, typ av häst m.m. Hade en föreläsning med HFA för några veckor sedan där en dressyr- och en hoppryttare fick berätta sina tankar kring träning och tävling. Därför tänkte jag dela med mig hur jag lägger upp veckorna som.

• Måndag - Hårt dressyrpass (samling, nyanseringar, skolor med högre krav, förvänd galopp)
• Tisdag - Uteritt
• Onsdag - Skritt / Vila
• Torsdag - Lättare dressyrpass (liksidighet, lösgjordhet, lätt jogging, checka av skänkelvikning)
• Fredag - Uteritt
• Lördag - Tömkörning / Inkörningspass
• Söndag - Markarbete / Hoppning

 

Fredag och nu är jag bara några timmar ifrån att gå av veckans arbete och ta helg! Började dagen med ett pass på gymmet, jag och chefen körde det tuffaste passet och tog verkligen ut oss! Både pulshöjare och styrka som är förberedande för toughest. Kändes otroligt skönt efteråt vill jag lova! Känns som att jag har fått ihop vardagen på ett bra sätt; träning ons och fre morgon och sedan mån kväll. Kan inte bli mer perfekt, då hinner jag rida efter jobbet också även när jag behöver komma in i ridhuset innan lektionerna. Dags att fortsätta hösten och vintern i samma spår!

 

 

Mina tankar kring träning och kost har verkligen förändrats i.o.m. att jag har blivit äldre och ser på saker på ett helt annat sätt. Jag tänkte dela mina tankar med er!

• Du har ju blivit träningsnarkoman!
  Vad är det för fel med att vilja röra på kroppen ofta? Att bli starkare, uthålligare och piggare? Få mer energi och orka med vardagen på ett helt annat sätt? Varför tycker vi att det är så viktigt att träna hästarna varje dag på ett korrekt sätt med varierad träning men så fort en människa börjar träna själv är det konstigt? Får ni ihop mattematiken?
  Så länge träningen inte går till överdrift ser jag inget fel med att träna ofta. Vi som tränar gör det för att vi tycker det är kul, utvecklande och ger oss något tillbaka. Vi vill må bra. Svårare än så är det bara inte. Varför inte fråga om ni får följa med någon som tränar? Då kanske ni börjar gilla det också!
  
  
• Du äter inget onyttigt, bantar du eller?
  Bara för att en person väljer bort fika, godis eller annat så betyder det inte att man bantar. Men för att se utveckling i träningen så kan man inte gå +-0 på intag och uttag om jag säger så. Än en gång tar jag upp hästarna som jämförelse; vi är så otroligt noga med vad dom ska äta för att kunna prestera på topp. Men varför tänker vi inte likadant om oss ryttare? Varför är det så konstigt att en människa lägger om sin kost för att kunna prestera till 110%?
  Jag själv väljer att äta bra mat som min kropp mår bra av. Som musklerna får energi av och som gör dom större. Mat som jag blir glad av. Jag har testat en massa olika mat; vissa mår kroppen dåligt av och vissa mår kroppen bra av. Mitt självklara val är det kroppen mår bra av. Det är inte konstigare än så! Och självklart unar jag mig choklad ibland också, det går inte att vara utan!

Då ber jag om ursäkt om jag varit otydlig i mina åsikter. Jag håller med om att det är dubbelmoral att säga åt andra att vänta på en person när jag själv inte haft ett förhållande som varat än idag, men det var inte riktigt så jag menade. Det jag vill få fram är att man ska vänta tills det känns rätt, och det var det jag gjorde men till slut fungerade förhållandet inte längre helt enkelt. Det var rätt då. Det kan man aldrig veta före, eller hur? Jag lyfter på hatten till dom som hittat rätt direkt, men inte ser jag något fel i att man måste kyssa några grodor innan man hittar sin livs kärlek heller. Sista meningen ska nog omformuleras till "jag vågar vänta på kärleken, gör du?". Hela inlägget var inte bara baserat på sex heller, även fast stor del handlade om det. Jag väntar på att hitta mannen jag ska leva med, att få bli sådär barnsligt kär men bara för det tänker jag inte stressa fram det. Det är bra att få andra ögon på det man skriver så man ser det från flera vinklar! :-)

 

Kärlek. Bara att läsa eller höra ordet väcker miljontals känslor och tankar hos varje människa. Vissa kanske förknippar det med svek, hjärtesorg och obehagliga minnen. Medan andra blir upprymda, förväntansfulla, lyckliga och det spritter lite sådär barnsligt i hela kroppen. Det finns massvis av olika kärlekar; kärleken till kompisar, vänner, familjen, sina intressen bl.a. Men den som väcker mest känslor är nog kärleken till en annan människa som man ska dela hela livet med, sin livspartner.

 

Jag minns när man gick i lågstadiet, åldern 6-9år gammal, då fanns inte förhållanden i huvudet utan det var mer att man fnittrade så fort den söta killen i klassen gick förbi. Det största som fanns var om man hittade en lapp i sin bänk där det stod "Får jag chans på dig?" och två rutor, en för ja och en för nej. Och blev man väl tillsammans så var det inte mer än att man lekte tillsammans. Hålla handen? Pussas? Det fanns inte på världskartan.

Sedan kom man till mellanstadiet, åldern 10-12, och vår klass slogs ihop med en från en annan lågstadieskola och plötsligt fanns ne hel del nya människor man lärde känna., Däribland en massa nya söta killar. Här höjdes nivån rejält! Man skickade sms istället för att skicka lappar. Eller så blev man helt enkelt ihop via ryska posten på kalas (ja, det hette kalas då) då man fick långtradare med den man tyckte om. Och när man väl blev ihop var det mer som man var bästa vänner, kramades, någon puss ibland och hålla handen. Det bästa var ändå när man på kalas eller discon fick sista dansen och dansa till "My heart will go on" och gå långsamt runt i en cirkeln.

Efter det kom högstadiet, 13-15, då höjdes nivån ytterligare. Man ringde istället för skicka sms, eller så blev man bara ihop när man pussades. Plötsligt kom hångel in i bilden och alla undrade hur det var som. Tunga? I munnen? Är det verkligen mysigt? Själv tyckte jag att kramas och långtradare fortfarande var höjden på mysfaktorn. Nämnde någon sex? Jag tror jag som max hörde det 2ggr under hela högstadietiden och det fanns inte i mitt huvud, inte mer än att man skulle ha det någon gång men att man inte var tillräckligt gammal för det. Jag menar, under sexualkunskapen fnittrade alla tjejer hysteriskt och killarna var högljudda och tyckte det var hur häftigt som helst. Men att ha det med pojkvännen? Nej du, inte än på ett tag.

 

Det var inte förrän i gymnasiet som det hamnade mer på kartan och man började prata och tänka mer på det. Jag var då 16-19 år gammal. Alla som fortfarande går i grundskolan måste totalt skratta åt mig när dom läser det här. Och jag förstår er för allt går så mycket lägre ner i åldrarna och det går fort. Jag själv tycker att det är tragiskt, det är åt fel håll i utvecklingen och inte gör media det bättre med att skylta om det på varje tidningsuppslag och tvprogram. När man sitter och pratar med ungdomar och får höra att barn under 10 år tänker och pratar om sex som om det är helt normalt i deras ålder blir jag lite orolig. Visst, jag erkänner att puberteten kommer lägre och lägre ner i åldrarna också men normalast är att det händer i åldern 10-13år, och ett barn/en ungdom har inte utvecklats klart förrän 5-6 år senare, alltså när dom är mellan 15-19 år gammal. Då växer vi även i psyket, blir mognare och börjar tänka på ett helt annat sätt, på ett mer vuxet sätt. Vi blir vuxna, både fysiskt och psykiskt. Förstår ni var jag vill komma? Min åsikt är helt enkelt att barn ska inte ha sex, kroppen och knoppen måste ha mognat först. Nu tycker säkert många att jag är gammalmodig men jag står för min åsikt.

 

Och varför är det sådan hysteri med sex?! Varför har barn och ungdomar så bråttom med att ha det? Varför är det så viktigt att bli av med oskulden så fort man kan? Alla ungdomar som läser det här; "gör inte bort det" med första bästa. Våga vänta på en helt underbar kille som ni är kär i och som även är kär i dig. Väga vänta på ett förhållande. Ta inte ett one-night-stand, ta inte den första som visar intresse. För mig är det enkelt, ska man ha sex ska man göra det med någon man har känslor för. Någon som man kan vara sig själv med och någon som man saknar varje sekund man inte är med den personen. En person som man alltid blir lycklig av och som man känner sig som en prinsessa med. Någon som vågar visa sin kärlek, någon som vågar hålla handen när alla andra ser, någon som ger dom där speciella blickarna. En människa som är stark när du är svag, en människa som lyfter upp dig ur hålet du fallit ner i, en människa som skulle göra allt för dig. För mig är det finaste man kan ge en person man älskar är sig själv; sin själ, sin kärlek, sin kropp. Inget sex utan kärlek. 

 

Våga gå fram och prata med någon du har fått intresse för. Våga fråga ut personen på en date, en promenad eller vad som helst. Hur ska du annars få veta vad den personen känner för dig? Är du blyg? Vilken tur att facebook finns i dagens samhälle. Vågar du inte fråga öga mot öga så ta det via internet istället. Då slipper du undra, du slipper grubbla. Får du ett nej så kan du gå vidare och vara stolt över att du faktiskt vågade. Dom som vågar är hur coola och häftiga som helst i mina ögon. Du kommer att bli dissad någon gång, och du kommer att få ett ja också. Det gäller bara att hitta rätt!

 

Våga vänta på kärleken. Våga vänta på din tur. Våga vänta på att vara kär upp över öronen. Våga vägra ha bråttom. Din tid kommer när den kommer. Känn ingen panik. Ha inte panik över att du inte träffat någon än. Det kommer. Våga vägra stressa. Du är fantastisk och underbar precis som du är. En dag kommer någon tycka att du är det bästa som finns och vill dela hela livet med dig. Jag vågar vänta på den rätta, gör du?

 

Något av de svåraste i livet att komma fram till är vad man vill göra. Vad man vill jobba med. Vill jag göra karriär eller inte? Vad ska jag plugga till? Vad ska jag välja i gymnasiet? Vilken skola är bäst? Vilket företag kan ta mig dit jag vill? Det är jättemånga frågor och det är bara du själv som kan avgöra svaren. 

 

När jag skulle söka till gymnasiet visste jag exakt vad jag skulle bli; fotograf. Det stod självklart och jag kom in. Helt ärligt så var utbildningen en besvikelse och jag fick inte den utbildning som jag hade förväntat mig. Dock lärde jag mig grunderna i fotografering, photoshop, skriva artiklar och grafisk design. Men intresset svalnade för mediavärlden och jag började kolla runt på andra utbildningar. Plötsligt kändes det som att jag kastat bort 3 av mina år och paniken började komma. Jag hittade en utbildning nere i Skara som jag vill söka till, för det krävdes att jag läste till 8 ämnen vilket gjorde att jag hamnade på komvux och jag fick min behörighet. Däremot var poängen emot mig och jag gjorde högskoleprov efter högskoleprov utan de resultat som jag ville nå, engelskan satte stopp för att jag skulle lyckas. Intresset svalnade igen och jag hade plötsligt inget klart mål framför mig och paniken kom än en gång. Jag var 20år, jag måste plugga för att bli något, för att bli någon. Jag sökte till en distansutbildning och kom in. Plötsligt så hade jag gått från fotograf till etologi och till slut hamnat på webdesignspåret. 

 

Under året på komvux hade jag ströjobbat på Brux och nu fick jag mer och mer jobb. Till slut så jobbade jag heltid på Brux och studerade på heltid. Usch, det året var otroligt tufft och jag förstår inte idag hur jag orkade med allt. Men jag pressade mig själv väldigt hårt, just för att jag måste bli något för att lyckas. Jag bröt ihop stort en gång men kämpade vidare och fortsatte framåt. När sista tentan var gjord i juni grät jag av lycka och kunde lägga utbildningen bakom mig. Jag var otroligt less på att plugga, otroligt less på att kasta mig själv hit och dit, på utbildning på utbildning utan att egentligen veta vad jag ville bli. Så jag tog ett ledigt år från studierna och jobbade heltid som timanställd på Brux. Sedan dess har jag varit kvar och jag ångrar mig inte ett dugg!

 

Visst har jag gått i studerar-tankar senaste åren också men det har aldrig kommit upp något som jag verkligen brinner för. Inget jag känner att jag vill lägga ner min själ i eller lägga ner en massa år på att göra. Och vet ni vad? Jag bryr mig inte för jag är så fantastiskt kär i mitt egna liv just nu så ni anar inte. Jag har hittat ett inre lugn och från att ha gått från panik till att vara nöjd med livet är det bästa jag gjort. Nu känner jag mer "jobba för att leva än leva för att jobba". Just nu struntar jag faktiskt i vad jag jobbar med, huvudsaken jag får in lön varje månad på kontot så att jag kan göra det jag älskar. Jag vill satsa på Lucifer. Jag vill satsa på ridskolan. Jag vill satsa på att vara med de människor jag älskar mest av allt. Jag vill resa. Jag vill gå på konserter. Jag vill arbeta med ungdomarna på ridskolan. Jag vill påverka människor Framförallt vill jag satsa på mig själv. Jag vill utbilda mig själv som person så långt det går, jag vill ta min och lusens relation så långt det går. Jag vill hitta kärleken. Jag vill hitta mannen i mitt liv, köpa hus, bilda familj. Jag vill vara lycklig varje dag över att vakna upp och möta en ny dag. Jag lever i nuet. Är jag kvar på Brux i 1år eller 10 år till bryr jag mig inte. Huvudsaken att jag är lycklig, då spelar det ingen roll vad jag har för jobb. Jag har gjort karriär på det personliga planet. Jag har gjort karriär som människa. Jag har gjort så mycket på den korta tid jag levat och jag blir överexalterad bara av att tänka på allt jag kommer att uppleva och vara med om.

 

Mitt tips till alla er där ute; gör det ni känner att ni brinner för just nu. Vill ni bli läkare och hjälpa andra? GÖR DET! Vill ni åka till Tyskland och jobba som hästskötare? GÖR DET! Vill ni strunta i studierna och jobba och resa i ett år? GÖR DET! Gör det ni själva mår bra av och som gör er lyckliga. Vill du flytta till en helt ny stad och börja ett nytt äventyr? GÖR DET! Våga vägra följa strömmen. Våga vägra sätta er i skolbänken om ni inte vill. Våga vägra göra det alla andra tycker att du ska göra. Våga leva livet fullt ut. Det gör jag och jag har aldrig varit lyckligare.

 

 

Det är inte bara en gång man har hört framförallt yngre tjejer sagt "jag är dålig", "usch vad tjock jag är" eller "jag duger inte till något". Jag blir så ledsen när jag hör det, framförallt tycker jag att det är tragiskt. Varför är det så svårt att ställa sig framför spegeln och säga till sig själv "jag är bra och jag får tycka det!". Tyvärr så är dagens samhälle inte uppbyggt på det sättet. Skriver man ut det någonstans eller säger det så är det genast att man tycker man är bättre än alla andra och folk börjar tycka att man är en bitch och snackar skit bakom ryggen. Sa jag precis att jag är bättre än alla andra? Jag sa bara att jag är bra, inget annat. Varför väljer folk att läsa mellan raderna när det bara finns en mening, inget annat? Kan det vara så att folk som själva inte har något självförtroende missunnar andras styrka och tro på sig själv att dom måste trycka ner andra? 

 

Jag har inte alltid haft det fantastiska och starka självförtroende jag har idag. Inte var det lätt att ta sig hit heller. I mellanstadiet och högstadiet kände jag mig alltid som mina vänners "fula kompis" som alltid bara blev kompis med killarna. En efter en av vännerna skaffade pojkvän och jag tvivlade mer och mer på mig själv att jag aldrig skulle hitta någon. Att jag alltid skulle bli ensam. Jag fick min första pojkvän som gjorde slut för att hans kompis gjorde slut med min bästa vän då. Haha, vilka tider ;) Sedan vet jag inte vad som hände men jag hamnade i en väldigt djup svacka i övergången mellan högstadiet och gymnasiet. Det kändes som att jag gled ifrån alla mina vänner, mina bästa vänner. Ingen såg hur dåligt jag mådde, trots att hela min personlighet förändrades. Kärlek till de vänner jag har idag som ser minsta lilla förändring <3 Jag träffade killar som vände upp och ner på hela min värld och jag hade den jobbigaste tiden någonsin i mitt liv. Att jag dessutom blev mobbad och utfryst första året på gymnasiet gjorde ju inte livet bättre direkt. Det var 2005-2006 och än när jag tänker på det året så blir jag tårögd och får en klump i magen. Det är 8 år sedan, 8 ÅR och det påverkar mig fortfarande. Därför vill jag inte gå in på detaljer, det är för känsligt och personligt.

 

Jag tror att alla människor har en tid i livet som alltid kommer att påverka dom, OM dom låter det hända. Jag har lärt mig att vara stark, att stå emot och fortsätta stå stadigt på jorden och le. Allt som händer har en mening och jag tror att det var meningen att jag behövde bli stark, säker i mig själv för att bli den person jag är idag. Jag vet att människan som gjorde mig illa psykiskt då hur enkelt som helst kan linda mig runt lillfingret och dra ner mig i skiten igen, få mig att älska igen, få mig att falla dit igen; om jag tillåter det. Trots all skit under den tiden är det den enda människa som jag alltid kommer att ha känslor för, det är sånt otroligt stort ärr som sitter kvar som är så enkelt att slita upp. Men jag skäms inte för det, jag står stark och stolt över att jag tog mig igenom och är starkare än någonsin. Nu tvivlar jag inte på mig själv längre. Jag mår bättre än någonsin och är stolt över allt jag gör. Jag älskar mig själv, jag älskar den person jag är idag. 

 

Men det som blev fel då var att jag inte hade någon att prata med, och dom jag försökte prata med såg inte hur dåligt jag faktiskt mådde. Alla ni som läser detta och mår dåligt; vänd er till en person som kan se er och som bryr sig om er till 110%. Våga be om hjälp, våga be om att få prata. Vågra vägra må dåligt. Vänd er till en vuxen som har mer kött på benen och mer erfarenhet, någon som vet vad ni pratar om. Jag förstår att ni vänder er till er bästa vän, men det är alltid skönt att vända sig till något utanför. Någon som inte är mitt i det hela.

 

Våga vägra känna er dåliga. Våga ställa er framför spegeln och säga att ni är vackra. Våga tänka att ni är bra efter en träning. Våga känna en positiv känsla med er själva. Våga stå upp starka och fantastiska. Våga vara självständiga. Våga stå emot känslan av att bli lindad kring ett lillfinger. Våga vägra dåligt självförtroende. Än hur långt ner ni än är kan ni ta er upp. Och när ni väl gör det, då kommer ni känna er starkare än någonsin.

 

 

Något av de svåraste valen ungdomar gör idag är om de ska falla för grupptrycket att dricka alkohol eller våga stå på sig själva och våga vägra. Ofta kommer första kontakten med alkoholen precis när ungdomar försöker hitta sig själva; man är osäker på sig själva, vill passa in överallt och bli accepterad. Säger man nej tror man att man tappar vänner och blir utstött. Därför är det så enkelt att falla dit och testa när man inte alls är redo. Man har inte självbevarelsedriften att sluta dricka när det räcker, utan man fortsätter för att kompisarna hejar på. Men hur roligt är det egentligen när man vaknar upp morgonen efter och mår skit och minns knappt vad som hände? Självklart är alla människor inte såhär; många vågar säga nej och många vet när det räcker.

Varför vågar man inte hålla fast vid sin åsikt mot sin kompisar? Varför vågar man inte vara anorlunda och göra precis tvärtemot vad de andra gör? Det var inte förrän i gymnasiet mina jämnåriga klasskamrater började med alkohol och dom var inte sena med att erbjuda mig. För mig var valet enkelt; efter att slutit ett avtal med pappa (om jag lät bli alkohol och cigaretter tills jag fyllde 18år skulle jag få körkortet) kunde jag enkelt säga nej en självklart var jag nyfiken. Jag fyllde 18år, sommaren mellan andra och sista året på gymnasiet och jag drack den första alkoholen. Det var en läskig känsla när alla muskler plötsligt slappnade av och man började tappa kontrollen. Det var precis det som hände och alla spärrar försvann. Det var nytt, det var en ny känsla och plötsligt blev jag spännande för alla kompisar. Med studentåret kom studentfesterna och plötsligt var jag en i gänget. Festerna och alkoholen fortsatte till midsommar 2010. Då drack jag min sista droppe alkohol och har sedan dess varit nykterist.

 

Varför jag valde att bli nykterist? För det första smakade det egentligen inte alls gott så jag såg ingen anledning att fortsätta dricka. Att jag tappade kontrollen över min egna kropp var skrämmande, vilket blev den andra anledningen. Den tredje anledningen och kanske den största var att jag ville inte vara en del av något som förstör människor. Eller om man vill se det ur annan synvinkel; visar människors rätta jag. Det är inte bara en gång jag har sett fulla människor slåss på krogen. Det är inte bara en gång jag har sett tjejer totalt borta enkelt falla för ett fyllos värdelösa flörtande. Det är inte bara en gång jag sett vänskap och förhållande gå i kras. Det är inte bara en gång jag har förlorat vänner på grund av alkoholen. Historierna tänker jag inte gå detaljerat in på, men jag ryser då jag tänker på dom.

 

Var det enkelt att "komma ut ur garderoben som nykterist"? Nej, det var det inte. Men jag vågade. Från att ha gått till att blivit onykter varje fest till att vara den som var nykter och förväntades vara den som förstörde festen. Ett flertal ggr försökte människor övertala mig att dricka, jag sa nej gång på gång och stod på mig. Folk blev arga, irriterade och ville inte festa med mig fler ggr. För mig var det ingen förlust, snarare en vinst. Folk som inte respekterar mina val respekterar inte mig. Såna människor vill jag inte omge mig av. Mina närmsta vänner? Dom gjorde precis som dom andra, men skillnaden var att jag inte ville förlora dom så jag fick ett utbrott. Efter det har jag fått en helt annan respekt av dom jag bryr mig om och jag blev försvarad om någon ifrågasättate.

Ska jag jämföra nu och då så är det enklare att vara nykterist när man omges av äldre, mer mogna människor. När jag berättar varför jag inte dricker blir folk imponerade och tycker att jag är stark som står på mig. Ingen tjatar, ingen blir ur eller irriterad. Folk accepterar och jag accepterar dom.

 

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag är emot folk som väljer att dricka alkohol. Av de vänner jag festar med är jag den enda nykteristen men har lika roligt för det. Jag respekterar att folk väljer att dricka; än om det är några öl på festen eller om det är ett glas vin till maten. Men fortsätter folk att dricka trots att det är bra, det är där min respekt försvinner och jag blir äcklad. För mig är det självklart att ha självinsikt och veta när det är bra så att man kan bete sig och inte skämma ut sig totalt. När den gränsen överskrids så vill jag inte ha med folket att göra. Då tar jag avstånd. Jag tappar även respekten när folk dricker och dom vet mycket väl att dom blir totalt förändrade av minsta lilla droppen. Jag har träffat människor som är jättetrevliga i nyktert tillstånd, men när alkohol kommer in i bilden blir dom totalt förändrade. Varför har man inte mer respekt för andra människor när det är dom som blir drabbade? Varför tar man risken att skada andra människor och har inte mer förstånd än så? Nej, såna människor finns inte i mitt liv och kommer aldrig att finnas heller.

 

 

Vi våger inte i rädsla att göra bort oss. Eller är det så att vi lever i drömvärlden som vi blev presenterade som liten av Disneys filmer och sagorna som våra föräldrar läste för oss? Är det så att många av oss fortfarande sitter och väntar på att drömprinsen ska dyka upp på sin vita springare och ta oss med storm? Är det även så att det andra könet inte anstränger sig lika mycket som tidigare med att förtrolla oss med choklad, blommor och komplimanger utöver det vanliga? Var tog gentlemännen vägen?

 

Under min uppväxt och mina vuxna år (eller får jag säga ungdom 20+?) har jag följt med både min egen och mina vänners jakt på kärleken. Vi kan sitta i timmar och diskutera drömmannen i våra liv, vem som är högst upp på önskelistan och hur drömdejten ser ut. Dagarna och veckorna går och vi fortsätter i samma spår utan något som helst framsteg. "Ååh, om han bara kunde fråga ut mig på date..." är en kommentar som man hör alltför ofta. Vi går omkring och försöker med det ena och det andra; spela svårflörtad eller så väljer vi att blunda för de signaler vi får och blir totalt förblindade. Varför är det så? Varför måste vi gå runt och leva i en låtsasvärld som inte finns? 

 

 

Eeh... Okej. Då kommer man med förslaget ta kontakt med honom på fb eller liknande socialt nätverk men pirret och oron är minst lika stort då. Vad är vi rädda för? Det värsta som kan hända är att du får ett nej, och då slipper du fundera mer. Varför gå runt och undra om han/hon är intresserad när du kan få svaret på 2 röda. Jag tycker det är tråkigt att vår sociala utveckling börjar gå åt fel håll och vi hamnar alltoftare bakom dataskärmarna. Nätdejtingsidorna har tagit vara på det och sprider sig som en löpeld bland singlarna. Nu säger jag inte att det är fel att dom finns, jag tycker det är jättebra att det finns andra alternativ till dom som har jättesvårt att träffa någon eller kanske är av den blygare sorten. Men även där tar det stopp, människor tycker det är jobbigt/pinsamt/onödigt att bli medlem där. Buhu. Åter till vår sociala utveckling. Att våga ta kontakt med nya människor öga mot öga blir allt svårare, speciellt om det handlar om att hitta kärleken. Att lära känna nya människor och få fler vänner är fortfarande enkelt, men varför ska det vara någon skillnad? Det är människor allihopa, man behöver bara samla mod till sig.

 

För något år sedan blev jag själv less på min låtsasvärld och tog saken i egna händer istället. De killar jag fått intresse för och som jag kände att jag ville lära känna tog jag kontakt med. Från början kunde jag skicka sms med hundratals fjärilar i magen men idag kan jag utan problem gå fram till personen i fråga och säga "Hej, jag vill lära känna dig bättre, ska vi ses någon dag?" Visst får man vara beredd på att få det svar man inte vill ha men hellre det och kunna gå vidare än att man går runt och undrar och förstorar upp det hela. För det är precis vad man gör, gör en höna av en fjäder. I våras resulterade det hela att jag dejtade en kille, dock inget som klickade så inget mer. Andra har haft förhållanden men något som dom har gemensamt är att alla har uppskattat det och blivit väldigt glada. Tro nu inte att jag har frågat ut hur många killar som helst, det handlar om kanske 5st under loppet av ett år. Förvånade har alla blivit också över att det finns modiga människor kvar som vågar fråga ut en annan på det sättet. Så sluta tveka och våga fråga en enkel fråga, det kan resultera att du en kväll sitter där på en dejt och lär känna en helt underbar människa!

 

Jag gissar att det här blir ett av dom naknaste inläggen jag kommer att skriva, men förhoppningsvis kan jag inspirera och motivera andra människor till ett mer positivt tänk. Hur ofta har vi inte alla fått frågan "varför valde du att göra så?", "varför gjorde du inte så istället?" eller "känner du att du verkligen gjorde rätt val?". Jag får minst en av dom frågorna varje vecka, från människor som känner mig och okända. Men jag tror att allt händer av en mening, att våra val inte kan styras och att allt kanske inte blir som vi vill. Det händer massvis av saker i våra liv, både positiva och negativa men vi kan inte göra något åt det. Vi får helt enkelt välja att acceptera det, ta oss igenom och lära oss något av det eller något annat alternativ. Själv har jag alltid valt det första, för mig finns inget annat.

 

Så länge jag kan minnas har jag haft massor av bollar i luften samtidigt. Inte en dag har gått då tankarna inte snurrat i hundranittio knyck och jag fått magont bara av att tänka på det. Det är fåtal dagar då det inte har varit så. Igår var det snarare tvärtom. Mycket projekt på gång runt omkring mig och jag är knappt delaktig i hälften av dom. Då får jag panik. Blir stressad och känner att jag gör för lite än jag borde. Bara för att jag inte är delaktig i allt. Förstår ni hur sjukt det är? Jag har massor av saker jag är delaktig i men ändå så känner jag inte en tillfredsställelse då nya saker kommer fram. Jag känner mig... otillräcklig och att jag inte ställer upp tillräckligt. *SMACK* Ibland behöver man ge sig själv en käftsmäll för att man ska vakna upp och se sin egen verklighet. Nu vill jag inte att ni ska tro att jag vill höra "men du gör ju så mycket!" och detta är för att hjälpa andra att inse att man duger precis som man är om man gör sitt bästa och satsar helhjärtat. Detta är vad jag är delaktig i iår:

• Ordförande tävlingssektionen ÖOR
• Representant för T-sek i huvudstyrelsen ÖOR
• Ansvarig för att ordna tävlingsledare till 2013s klubbtävlingar
• Hjälpa till att leta samarbetspartners för tävlingsmaterial (hinder, dressyrstaket, maratonhinder m.m.)
• Tävlingsledare på ÖORs 3 lok/reg dressyrtävlingar 2013
• Banchef på ÖORs lok/reg hästhoppning i juni
• Ridledare
• Ansvarig HFA
• Hästägare
• Tävlingsryttare
• Heltidsanställd
• Fotograf maj-sept för Equipe

Foto: Rebecka Borg

 

Nu när igångsättningen har börjat gå över till uppbyggnad har jag upptäckt hur otroligt viktigt det är med varierad träning. Från jul och 2-3 veckor framåt red jag i princip endast i ridhuset. Jag märkte att både mitt och Lusens humör inte var på topp de sista dagarna utan vi var mest uttråkade, än om vi hade börjat travat och galopperat. Att göra samma sak dag ut och dag in är inte något som varken jag eller han tycker särskilt mycket om. Båda två behöver variation för att känna att motivationen finns kvar och stärks. Självklart kan man variera träningen en hel del även om man bara rider dressyr i ridhuset men till slut så försvinner även den gnistan. Nu när jag kan göra precis vad jag vill så försöker jag variera ridpassen så mycket det går. Senaste veckan har vi varvat dressyrpass i ridhuset med konditionsträning utomhus och tömkörning. Självklart har det varit en hel del uteritter med endbart bus och kul också, hähä. Men även det behövs tycker jag; att man släpper på den seriösa spärren, njuter av hästen utan krav och bara ha roligt. All ridning behöver inte ha en baktanke, såsom "nu ska vi jobba på konditionen" eller "idag ska bakdelen stärkas upp" utan man kan faktiskt bara rida för att rida.

 

 

Nu när jag känner att han börjar komma igång mer och mer så kan jag variera träningen ytterligare. Nästa vecka hade jag tänkt lägga in bommar någon dag i veckan som till slut kommer att byggas upp till hinder. Jag har ingen brådska på den biten, utan jag kommer att ta det bit för bit då jag känner att han blir starkare och starkare. Så till veckan kommer jag att variera bommar på marken och upphöjda, just för att även kunna välja olika övningar i ridpasset. Både i trav och galopp kommer jag att jobba, det kan han må gott av. Och även jag som kommer att lägga mycket fokus på benstyrka i lätt sits för att underlätta arbetet för honom :)

 

Bara på de här två veckorna har båda han och jag förändrats. Det spelar ingen roll om jag går mot ridhuset eller ut, om jag lägger på sadel eller tömkörningsgjord, han är lika positivt till vilket som. Just för att det är något han inte gör varje dag och tar det som en ny utmaning. Jag känner mig också mycket mer positiv och motivationen till att bygga upp han till en biff är starkare än någonsin. Till sommaren kommer resultatet att komma, det är jag helt säker på! Markarbete, hoppning, uteritt, konditionsträning, dressyrträning för tränare och självständig träning; allt det kommer att blandas ihop till det perfekta receptet till en levnadsglad och stark häst! Som bonus en likadan ryttare och ägare ;)

 

Foto: Viktoria Westin

 

Nu när jag har satt igång Rolo och håller på att sätta igång Lucifer så har jag upptäckt hur underskattat skrittarbete är. Att lägga fokus på att hästen ska ta de minsta hjälperna, att halterna ska sitta till 110%, att hästen ska ha styrkan att bära sig själv.. Att allt ska fungera helt enkelt. Hade jag inte lagt ner det jobb jag gjort i skritten hade aldrig Lusen varit så känslig för hjälperna även i traven. När han är i full gång kommer jag fortsätta lägga ner mycket tid på skritten, just för att grunden ska sitta. Checka av framdels- och bakdelsvändningar, halter, ryggning, öppna, sluta, skänkelvikning och allt annat. 

 

Precis som så många andra har jag under hela min uppväxt drömt om en egen häst. När föräldrarna frågade vad man önskade sig i födelsedagspresent eller julklapp var svaret detsamma; egen häst. Varje ledig minut tillbringades i stallet, trots att fler kompisar slutade i 14-15års åldern så fortsatte jag med hästarna och behöll drömmen. Mina föräldrarna var stenhårda och totalvägrade. Vet ni vad? Det är jag så otroligt glad för idag!

 

Nu i efterhand när jag tänker efter så hade jag aldrig haft så bra betyg när jag gick ut om jag hade haft egen häst. Under hela min skolgång la jag ner oerhört mycket energi på att få bra betyg, MVG var det enda som gällde. 1p ifrån var rena rama mardrömmen. Hade jag haft häst under den tiden också hade jag utan tvekan gått in i väggen, tappat kompisar och blivit ett nervvrak. Då ingen av mina föräldrar är intresserade av hästar hade jag varit tvungen att göra allt själv. Det hade jag varken tid eller kunskap till att göra. Det spelar ingen roll hur duktig man är bland ridskolehästarna, det är så otroligt mycket mer jobb med egen häst. Bara att ta hand om en privathäst en helg tyckte jag var jobbigt ibland men det var så otroligt nyttigt. Det gav mig en försmak av egen häst-livet och det fick drömmarna att bromsas upp. Än hur mycket jag tyckte om en häst kunde jag inte se mig själv som ägare längre. Skolan och vännerna var en del av mitt liv också.

 

 

En känsligt ämne för många unga tjejer är smink. Kanske inte just sminket i sig för det tycker dom är jättekul men just att nämna "måste du ha smink varje dag?", då är det som att man pratar ett annat språk för dom förstår inte alls vad man säger. Att ens nämna att gå till skolan totalt osminkad är som att be om att bli dumförklarad. "Jag ser ju inte bra ut utan smink, hur ska jag då kunna gå ut utan?!". Såna kommentarer möts jag av när jag ställer frågan och det gör mig rädd för var samhället är på väg. Inte är jag förvånad heller med allt som media trycker upp i fejjan på oss och pressar in i öronen. Är det någon som har sett en reklam där modellerna/skådespelarna är utan smink så får ni gärna tipsa mig för jag kommer inte på någon på rak arm. Inte heller kommer jag på någon annons eller liknade heller där personerna varit "nakna". Efter att ha studerat medieprogrammet på gymnasiet så har jag mer insikt i hur mycket media påverkar oss än vad vi tror. Det spelar ingen roll om det är en reklamfilm mellan programmen, en annonsbild vid busshållplatsen, ett reportage om en av de hetaste kändisarna i tidningen eller varför inte vår favoritserie som vi följer slaviskt varje måndagkväll? Alla dom påverkar oss utan att vi tänker på det. Eller vill det också för den delen. 

 

 

Än hur starka vi kan tänkas vara så kommer vi aldrig sluta påverkas av omvärlden, men vi väljer själva hur mycket vi väljer att påverkas. Jag ser mig själv som en stark människa som har väldigt svårt att påverkas av det som är runtomkring mig. Men ändå så känner jag själv att jag påverkas lite då och då. Det kan vara så enkelt att jag ser en människa i en tidning och tänker "vad vacker hon är" och man börjar granska varje mm av människan för att hitta alla detaljer som gör hon/han unik.

 

Dock är det inte bara av media som vi påverkas, största faktorn är människorna vi har runtomkring oss. Våra kompisar, föräldrar, lärare, arbetskollegor etc. I skolåldern tror jag att vi bryr oss mest om hur vi ser ut.. Vi vill alla passa in, bli accepterade, respekterade, hitta oss själva och komma underfunn med vem vi är som person. Det tar tid innan man hittar sig själv, vilken stil man vill köra på och hur man är som person. Just i det stadiet blir det väldigt svårt att inte påverkas av omvärlden då man testar, experimenterar och letar nya intressanta vägar. Just därför tror jag att det är extra svårt att vara precis som man vill vara. Shit, blev lite djupare än det var tänkt men ni förstår poängen.

 

Foto: Rebecka Borg, 2010

 

Under hela min uppväxt har jag gått emot strömmen och vågat göra det jag själv vill när alla andra pressar, tjatar och pratar om hur dom tycker man borde göra. Jag var aldrig den som bar "tjejkläder", jag var aldrig den som tog hål i örat, jag var aldrig den som köpte tjejtidningar och jag var aldrig den som bar smink. Än idag står jag emot strömmen och nog mår jag bra för det ändå. Inte en enda gång har jag gått sminkad till skolan. Inte en enda gång. Vid något skolfoto testade jag det bara för att men det var enda gången. Jag tycker att jag är vacker precis som jag är. Helt naturligt. Helt utan smink. Jag kan gå ut genom dörren, le mot världen och känna mig helt fantastisk. Jag är lycklig, jag är accepterad, jag är respekterad och inte är det en enda människa som tittar snett, ser ner eller frågar ut mig totalt bara för att jag inte bär smink. Det är få som har reagerat och frågat men dom kan jag räkna på en hand.

 

När man hör orden vacker, skönhet och söt så är det ofta man tänker på utsidan. Just den där tjejen i klassen som alla killar trånar efter eller killen som alla tjejer drömmer om. Under min skoltid var det precis så jag tänkte. De människor som hade flest efter sig på kö var de vackraste. Man ville vara som de tjejerna och det var det man gick och dagdrömde om. Att få vara den som alla killar ville vara med. Uppfattningen om sig själv var inte den bästa. Det var ytterst få ggr jag kände mig söt under skoltiden, det fanns liksom inte på världskartan. Då man blivit mobbad för sitt yttre i de första skolåren sitter dom orden kvar alldeles för länge och man får en sne självbild. Jag tänkte mig själv alltid som "den snygga tjejens kompis". Oj vad jag är glad att jag tänker helt annorlunda nu.

 

Att vara vacker handlar inte om utsidan för mig längre. Ja, okej. Jag kan se en helt okänd människa och tänka "jämarns vad snygg han/hon är!" men i det långa loppet har det ingen betydelse. Skönhet för mig är insidan hos en människa. Ju bättre jag lär känna en person desto vackrare tycker jag att han/hon blir. Skratt är bland det vackraste jag vet. Lycka. Glädje. Att kunna ha roligt tillsammans. För mig är det vackert. Att se en annan människa vara lycklig och uppnå lyckorus är ren skönhet. 

 

Att ha nära vänner som bryr sig om en är vackert. Att känna sig behövd och älskad. Att veta att man alltid har någon vid sin sida vad som än händer. Det är skönhet. Ingenting handlar om utsidan, absolut ingenting. Det är vem vi är och vad vi har som betyder något. Är du en fin och bra människa kommer du att vara vacker i mina ögon. Är du dig själv i alla lägen och vågar visa din personlighet så kommer hela du att blomma ut. De personer jag umgås mest med tycker jag är de vackraste människorna på hela jorden; just för att dom är de underbaraste personerna jag vet och jag tar vara på all tid jag kan med dom.

 

Att vara banchef är verkligen ingen lätt uppgift. Du har ansvar för att arbetet flyter på bra på framridning, framhoppning och inne på banan. 3 platser alltså. På dessa 3 platser ska du hitta kunnig personal som kan ta ansvaret att göra ett bra och säkert jobb vilket inte alltid är det lättaste. Personerna ska ha kunskaper om sporten, dess regler och våga agera i situationer som kan uppstå. Det går inte att ställa t.ex. en ryttare som tävlar någon klubbtävling då och då på framhoppningen; den har inte alls en kunskap och rutin som krävs för att det ska fungera. Man måste helt enkelt veta vilka personer man tillfrågar och veta om deras kunskaper och på så sätt få allt att rulla på. Många regler ska följas och alla måste vara insatta i det. Även säkerheten måste dom vara väl medveten om. Vad gör vi om ett ekipage krashar? Hur ska vi agera om en häst springer lös runt banan i ren panik? Allt detta måste all personal vara medveten om.

 

 

När du har satt ut folk på alla arbetsuppgifter och tror att det är klart så har det bara börjat. Du kommer få in flera sms och samtal någon dag innan tävlingen där folk säger att dom har fått förhinder. Folk som respeterar banchefen arbete har redan ordnat ersättare eller gjort allt i sin makt att hitta en ersättare. I 99% av fallen så löser det sig, men det är ändå en press då man vill känna sig 100% säker. Det finns också folk som bara slänger iväg ett sms att dom inte dyker upp, eller ännu värre; dom struntar totalt i att höra av sig och där står man med 1 funktionär mindre. Det finns även som som kommer och jobbar första klassen och sedan helt plötsligt försvinner. Folk brukar även tacka nej till att jobba men kommer ändå och sätter sig på läktaren halva dagen. För mig finns det inte i denna värld. Är man medlem i en förening ställer man upp och jobbar! Dessutom kan man följa tävlingar så mycket bättre från banan.. ;) Har man tur är så handlar det om max 2 personer / tävling, precis som för oss på ÖOR, så våra funktionärer är awesome :D Som banchef måste du alltså ha pondus, klara av pressen och hantera stressade situationer. Har du dom egenskaperna kommer du klara av arbetet galant.

 

Väl på tävlingsplatsen gäller det att informera funktionärerna innan första start vad som gäller. Vilka har vilka poster? Vad krävs av mig som funktionär för att klara av arbetet? Personerna i fråga måste vara 100% säker på vad deras uppgift går ut på för att allt ska flyta på. Innan tävling ska allt material fram och efteråt ska allt bort. Har man engagerade medlemmer och tävlingsryttare så går det hur enkelt och lätt som helst; precis som det gjorde för oss i år! :D Då känns arbetet inte lika tungt utan det blir så mycket roligare när man har bra människor kring sig.

 

 Kort och gott skulle jag väl vilja sammanfatta det som att vara banchef är bland de roligaste, tuffaste, svåraste och ett av de jobb som ligger mig närmast hjärtat. Att veta att man kan ställa upp för klubben på ett bra sätt som ger bra resultat är värt mycket för mig. Det är synd bara att alla inte tänker likadant alla ggr...

Är det bara jag som blir upprörd eller vad händer med modern ridsport?! Jag hoppas av hela mitt hjärta att det bara handlar om ögonblicksbilder som någon fotograf har förstorat upp alldeles för mycket bara för att tjäna pengar. Handlar det hela om att på något sätt trycka ner vårt svenska medaljhopp eller är det just för pengarna? Jag har aldrig hört detta om Patrik Kittel tidigare så jag vet inte riktigt vad jag ska tro men jag vet vad jag hoppas.

 

Ang. rollkur rent allmänt... Att stretcha ut hästens halsmuskler med överdriven ställning kortare sekvenser har jag inget emot men att pressa hästens mule mot bringan och rida varv på varv och ställa hästen nästan i 90 graders vinkel förstår jag mig däremot inte på... Vad ska det vara bra för? Varför utsätter man ens hästen för det? Har hästen en bra grundkondition och styrka och + det är väl genomriden ska inte såna metoder tas i bruk. Fungerar inte övning man tänkt på grund av att hästen är stel, stum eller annat som kan sätta käppar i hjulet får man helt enkelt backa några steg och rida grundövningar för att hitta tillbaka till en mjuk och smidig häst som är lätt för hjälperna.

 

Det försöker jag lära ut till mina elever och andras elever när jag hoppar in som vikarie. Alla ryttare och hästar har dåliga dagar, det kan inte gå 100% varje gång. Man måste gå igenom motgångar för att kunna uppskatta medgångar. Det gäller att inte gräva ner sig, det gäller att se igenom det som gick dåligt och hitta det positiva. Det gäller inte bara ridningen, utan allt i livet; jobb, skola, vänner, idrott m.m.

Idag har jag lätt att se det positiva. Jag skyller aldrig på hästen om det har gått dåligt. Visst, det kan vara så att den är ovanligt stel eller ovillig för dagen men då är det min uppgift att få den mjukare och mer arbetsvillig. Lyckas jag inte så är det inte hela världen. Jag är inte en dålig ryttare för det. Det var inte bara min dag. Dock så har jag en Akilles häl och det är Donna. Där har jag jättesvårt att hitta något att vara grymt stolt och glad över än om ridpasset har fungerat hyfsat eller t.o.m. riktigt bra. Jag har så otroligt höga krav på oss så det är läskigt. Tränar vi på galoppfattningar från skritt och hon faller ur formen en gång så kan jag fundera över det många dagar efter. Jag måste bli bättre på att se det positiva med Donna; släppa kraven och bara ha roligt. Det blir bättre, men det tar tid. Jag vet om problemet och jag jobbar på det varje dag.