horseinspiration

 

Kärlek. Bara att läsa eller höra ordet väcker miljontals känslor och tankar hos varje människa. Vissa kanske förknippar det med svek, hjärtesorg och obehagliga minnen. Medan andra blir upprymda, förväntansfulla, lyckliga och det spritter lite sådär barnsligt i hela kroppen. Det finns massvis av olika kärlekar; kärleken till kompisar, vänner, familjen, sina intressen bl.a. Men den som väcker mest känslor är nog kärleken till en annan människa som man ska dela hela livet med, sin livspartner.

 

Jag minns när man gick i lågstadiet, åldern 6-9år gammal, då fanns inte förhållanden i huvudet utan det var mer att man fnittrade så fort den söta killen i klassen gick förbi. Det största som fanns var om man hittade en lapp i sin bänk där det stod "Får jag chans på dig?" och två rutor, en för ja och en för nej. Och blev man väl tillsammans så var det inte mer än att man lekte tillsammans. Hålla handen? Pussas? Det fanns inte på världskartan.

Sedan kom man till mellanstadiet, åldern 10-12, och vår klass slogs ihop med en från en annan lågstadieskola och plötsligt fanns ne hel del nya människor man lärde känna., Däribland en massa nya söta killar. Här höjdes nivån rejält! Man skickade sms istället för att skicka lappar. Eller så blev man helt enkelt ihop via ryska posten på kalas (ja, det hette kalas då) då man fick långtradare med den man tyckte om. Och när man väl blev ihop var det mer som man var bästa vänner, kramades, någon puss ibland och hålla handen. Det bästa var ändå när man på kalas eller discon fick sista dansen och dansa till "My heart will go on" och gå långsamt runt i en cirkeln.

Efter det kom högstadiet, 13-15, då höjdes nivån ytterligare. Man ringde istället för skicka sms, eller så blev man bara ihop när man pussades. Plötsligt kom hångel in i bilden och alla undrade hur det var som. Tunga? I munnen? Är det verkligen mysigt? Själv tyckte jag att kramas och långtradare fortfarande var höjden på mysfaktorn. Nämnde någon sex? Jag tror jag som max hörde det 2ggr under hela högstadietiden och det fanns inte i mitt huvud, inte mer än att man skulle ha det någon gång men att man inte var tillräckligt gammal för det. Jag menar, under sexualkunskapen fnittrade alla tjejer hysteriskt och killarna var högljudda och tyckte det var hur häftigt som helst. Men att ha det med pojkvännen? Nej du, inte än på ett tag.

 

Det var inte förrän i gymnasiet som det hamnade mer på kartan och man började prata och tänka mer på det. Jag var då 16-19 år gammal. Alla som fortfarande går i grundskolan måste totalt skratta åt mig när dom läser det här. Och jag förstår er för allt går så mycket lägre ner i åldrarna och det går fort. Jag själv tycker att det är tragiskt, det är åt fel håll i utvecklingen och inte gör media det bättre med att skylta om det på varje tidningsuppslag och tvprogram. När man sitter och pratar med ungdomar och får höra att barn under 10 år tänker och pratar om sex som om det är helt normalt i deras ålder blir jag lite orolig. Visst, jag erkänner att puberteten kommer lägre och lägre ner i åldrarna också men normalast är att det händer i åldern 10-13år, och ett barn/en ungdom har inte utvecklats klart förrän 5-6 år senare, alltså när dom är mellan 15-19 år gammal. Då växer vi även i psyket, blir mognare och börjar tänka på ett helt annat sätt, på ett mer vuxet sätt. Vi blir vuxna, både fysiskt och psykiskt. Förstår ni var jag vill komma? Min åsikt är helt enkelt att barn ska inte ha sex, kroppen och knoppen måste ha mognat först. Nu tycker säkert många att jag är gammalmodig men jag står för min åsikt.

 

Och varför är det sådan hysteri med sex?! Varför har barn och ungdomar så bråttom med att ha det? Varför är det så viktigt att bli av med oskulden så fort man kan? Alla ungdomar som läser det här; "gör inte bort det" med första bästa. Våga vänta på en helt underbar kille som ni är kär i och som även är kär i dig. Väga vänta på ett förhållande. Ta inte ett one-night-stand, ta inte den första som visar intresse. För mig är det enkelt, ska man ha sex ska man göra det med någon man har känslor för. Någon som man kan vara sig själv med och någon som man saknar varje sekund man inte är med den personen. En person som man alltid blir lycklig av och som man känner sig som en prinsessa med. Någon som vågar visa sin kärlek, någon som vågar hålla handen när alla andra ser, någon som ger dom där speciella blickarna. En människa som är stark när du är svag, en människa som lyfter upp dig ur hålet du fallit ner i, en människa som skulle göra allt för dig. För mig är det finaste man kan ge en person man älskar är sig själv; sin själ, sin kärlek, sin kropp. Inget sex utan kärlek. 

 

Våga gå fram och prata med någon du har fått intresse för. Våga fråga ut personen på en date, en promenad eller vad som helst. Hur ska du annars få veta vad den personen känner för dig? Är du blyg? Vilken tur att facebook finns i dagens samhälle. Vågar du inte fråga öga mot öga så ta det via internet istället. Då slipper du undra, du slipper grubbla. Får du ett nej så kan du gå vidare och vara stolt över att du faktiskt vågade. Dom som vågar är hur coola och häftiga som helst i mina ögon. Du kommer att bli dissad någon gång, och du kommer att få ett ja också. Det gäller bara att hitta rätt!

 

Våga vänta på kärleken. Våga vänta på din tur. Våga vänta på att vara kär upp över öronen. Våga vägra ha bråttom. Din tid kommer när den kommer. Känn ingen panik. Ha inte panik över att du inte träffat någon än. Det kommer. Våga vägra stressa. Du är fantastisk och underbar precis som du är. En dag kommer någon tycka att du är det bästa som finns och vill dela hela livet med dig. Jag vågar vänta på den rätta, gör du?