horseinspiration

 

 

Vinterpjuksen är på så snart kan vi fara ut och galoppera hur mycket vi vill igen! Då han tidigare ömmat när skorna kommit på bak fick han vilodag passande nog idag. Själv har jag mycket jobb med ryttargalan och på det möte med tävlingssektionen. Hur orkar man med? Det går alldeles utmärkt när man har så fantastiska människor att jobba med! Känner att jag har kvar att ge i tävlingssektionen så jag hoppas att jag får förtroendet att sitta kvar på den post som jag har nu och att ha lika fantastiska ledamöter med mig! :)

 

Kvällspyssel: matladdning som ska räcka fram till fredag. Good luck.

 

Okej, helt ärligt. Just nu är hästlivet inte särskilt roligt om man tänker på uteritterna. Det är is bannemej överallt och det är väldigt lyckat när man sitter på ett kraftpaket a la atombomb som slirar runt värre än kaffekopparna på gröna lund då vinterkängorna inte kommer på förrän imorgon. Då blir det även vila för ponnyns del och jag jobbar en hel del med ryttargalan och har t-sek möte. Känns bra att man planerar in veckodagarna så att allt inte är på samma dag. NU VILL JAG HA SNÖ!!!

Då ber jag om ursäkt om jag varit otydlig i mina åsikter. Jag håller med om att det är dubbelmoral att säga åt andra att vänta på en person när jag själv inte haft ett förhållande som varat än idag, men det var inte riktigt så jag menade. Det jag vill få fram är att man ska vänta tills det känns rätt, och det var det jag gjorde men till slut fungerade förhållandet inte längre helt enkelt. Det var rätt då. Det kan man aldrig veta före, eller hur? Jag lyfter på hatten till dom som hittat rätt direkt, men inte ser jag något fel i att man måste kyssa några grodor innan man hittar sin livs kärlek heller. Sista meningen ska nog omformuleras till "jag vågar vänta på kärleken, gör du?". Hela inlägget var inte bara baserat på sex heller, även fast stor del handlade om det. Jag väntar på att hitta mannen jag ska leva med, att få bli sådär barnsligt kär men bara för det tänker jag inte stressa fram det. Det är bra att få andra ögon på det man skriver så man ser det från flera vinklar! :-)

 

Kärlek. Bara att läsa eller höra ordet väcker miljontals känslor och tankar hos varje människa. Vissa kanske förknippar det med svek, hjärtesorg och obehagliga minnen. Medan andra blir upprymda, förväntansfulla, lyckliga och det spritter lite sådär barnsligt i hela kroppen. Det finns massvis av olika kärlekar; kärleken till kompisar, vänner, familjen, sina intressen bl.a. Men den som väcker mest känslor är nog kärleken till en annan människa som man ska dela hela livet med, sin livspartner.

 

Jag minns när man gick i lågstadiet, åldern 6-9år gammal, då fanns inte förhållanden i huvudet utan det var mer att man fnittrade så fort den söta killen i klassen gick förbi. Det största som fanns var om man hittade en lapp i sin bänk där det stod "Får jag chans på dig?" och två rutor, en för ja och en för nej. Och blev man väl tillsammans så var det inte mer än att man lekte tillsammans. Hålla handen? Pussas? Det fanns inte på världskartan.

Sedan kom man till mellanstadiet, åldern 10-12, och vår klass slogs ihop med en från en annan lågstadieskola och plötsligt fanns ne hel del nya människor man lärde känna., Däribland en massa nya söta killar. Här höjdes nivån rejält! Man skickade sms istället för att skicka lappar. Eller så blev man helt enkelt ihop via ryska posten på kalas (ja, det hette kalas då) då man fick långtradare med den man tyckte om. Och när man väl blev ihop var det mer som man var bästa vänner, kramades, någon puss ibland och hålla handen. Det bästa var ändå när man på kalas eller discon fick sista dansen och dansa till "My heart will go on" och gå långsamt runt i en cirkeln.

Efter det kom högstadiet, 13-15, då höjdes nivån ytterligare. Man ringde istället för skicka sms, eller så blev man bara ihop när man pussades. Plötsligt kom hångel in i bilden och alla undrade hur det var som. Tunga? I munnen? Är det verkligen mysigt? Själv tyckte jag att kramas och långtradare fortfarande var höjden på mysfaktorn. Nämnde någon sex? Jag tror jag som max hörde det 2ggr under hela högstadietiden och det fanns inte i mitt huvud, inte mer än att man skulle ha det någon gång men att man inte var tillräckligt gammal för det. Jag menar, under sexualkunskapen fnittrade alla tjejer hysteriskt och killarna var högljudda och tyckte det var hur häftigt som helst. Men att ha det med pojkvännen? Nej du, inte än på ett tag.

 

Det var inte förrän i gymnasiet som det hamnade mer på kartan och man började prata och tänka mer på det. Jag var då 16-19 år gammal. Alla som fortfarande går i grundskolan måste totalt skratta åt mig när dom läser det här. Och jag förstår er för allt går så mycket lägre ner i åldrarna och det går fort. Jag själv tycker att det är tragiskt, det är åt fel håll i utvecklingen och inte gör media det bättre med att skylta om det på varje tidningsuppslag och tvprogram. När man sitter och pratar med ungdomar och får höra att barn under 10 år tänker och pratar om sex som om det är helt normalt i deras ålder blir jag lite orolig. Visst, jag erkänner att puberteten kommer lägre och lägre ner i åldrarna också men normalast är att det händer i åldern 10-13år, och ett barn/en ungdom har inte utvecklats klart förrän 5-6 år senare, alltså när dom är mellan 15-19 år gammal. Då växer vi även i psyket, blir mognare och börjar tänka på ett helt annat sätt, på ett mer vuxet sätt. Vi blir vuxna, både fysiskt och psykiskt. Förstår ni var jag vill komma? Min åsikt är helt enkelt att barn ska inte ha sex, kroppen och knoppen måste ha mognat först. Nu tycker säkert många att jag är gammalmodig men jag står för min åsikt.

 

Och varför är det sådan hysteri med sex?! Varför har barn och ungdomar så bråttom med att ha det? Varför är det så viktigt att bli av med oskulden så fort man kan? Alla ungdomar som läser det här; "gör inte bort det" med första bästa. Våga vänta på en helt underbar kille som ni är kär i och som även är kär i dig. Väga vänta på ett förhållande. Ta inte ett one-night-stand, ta inte den första som visar intresse. För mig är det enkelt, ska man ha sex ska man göra det med någon man har känslor för. Någon som man kan vara sig själv med och någon som man saknar varje sekund man inte är med den personen. En person som man alltid blir lycklig av och som man känner sig som en prinsessa med. Någon som vågar visa sin kärlek, någon som vågar hålla handen när alla andra ser, någon som ger dom där speciella blickarna. En människa som är stark när du är svag, en människa som lyfter upp dig ur hålet du fallit ner i, en människa som skulle göra allt för dig. För mig är det finaste man kan ge en person man älskar är sig själv; sin själ, sin kärlek, sin kropp. Inget sex utan kärlek. 

 

Våga gå fram och prata med någon du har fått intresse för. Våga fråga ut personen på en date, en promenad eller vad som helst. Hur ska du annars få veta vad den personen känner för dig? Är du blyg? Vilken tur att facebook finns i dagens samhälle. Vågar du inte fråga öga mot öga så ta det via internet istället. Då slipper du undra, du slipper grubbla. Får du ett nej så kan du gå vidare och vara stolt över att du faktiskt vågade. Dom som vågar är hur coola och häftiga som helst i mina ögon. Du kommer att bli dissad någon gång, och du kommer att få ett ja också. Det gäller bara att hitta rätt!

 

Våga vänta på kärleken. Våga vänta på din tur. Våga vänta på att vara kär upp över öronen. Våga vägra ha bråttom. Din tid kommer när den kommer. Känn ingen panik. Ha inte panik över att du inte träffat någon än. Det kommer. Våga vägra stressa. Du är fantastisk och underbar precis som du är. En dag kommer någon tycka att du är det bästa som finns och vill dela hela livet med dig. Jag vågar vänta på den rätta, gör du?

 

Det känns så fantastiskt roligt det här med inkörningen! Är så glad att jag tog tag i det så det äntligen blev av! Vet inte riktigt vad jag har haft för förväntningar på det hela men det går så mycket mer framåt än vad jag hade trott. Första lektionen så tyckte han inte alls om pinnarna (som agerar förberedande för skaklar) men idag kunde han gå med en pinne på varje sida utan problem! Åååh, jag blir så stolt över honom!

Lektionerna börjar alltid med att vi checkar av allt på töm; start, stopp och svänga. Värmer upp all muskulatur så att vi båda är redo ;) Därefter tar vi en pinne på insidan och efterhand byter vi varv så att den är på utsidan och sedan byter vi sida. Idag la vi till båda pinnarna och tömkörde endast på rakt spår. Det gick mycket bättre än vad vi hade trott då han reagerade så pass mycket första passet på bara en pinne. Avslutningsvis får jag alltid tömköra i skritt och trav för att han ska få avsluta med att tänka på annat. Anette brukar också visa en övning som vi får i hemläxa till nästa träning. Vi ska fortsätta att träna på att flytta bakdel och börja med att backa. 

 

Just nu börjar jag förstå varför hästägare inte alls tycker om denna årstid; halkan som infinner sig på våra ridvägar och på det stenhårt underlag. Hästarna intar rollen som Bambi på hal is och ryttarna sitter och håller andan och hoppas att hela ekipaget ska överleva utan att halka av vägen. Så när man kommer sent till stallet och inte hinner in i ridhuset innan lektionerna börjar så kan man välja på 3 saker; hästen vilar, man skrittar hästen för hand eller sitter upp och skrittar. Känns lite motigt när motivationen för vinterträningen är på topp.

 

Igår blev det dressyr barbacka, jobbade mycket med galoppen där jag la in mycket sidvärts och öppna. Fungerade hur bra som helst och vissa stunder var han riktigt fin att sitta på. Idag blir det dressyrsadel på och fortsatt jobb med galoppen. Klubbdressyr nästa helg och jag har fortfarande inte bestämt om jag ska vara med, efter tävlingen i Kramfors kände jag att det fick räcka med tävlingar till nästa säsong men det kryper lite i tävlingsmänniskan i mig ;)

 

 

Oj vad tiden går fort när man har mycket att göra! Det finns mycket att uppdatera er om också. Sadelutprovaren besökte oss fförra veckan; hon kunde konstatera att hoppsadeln som jag trott legat kass på honom ligger hur bra som helst på honom nu. Det kan ju bero på att han har vuxit på sig sen sist jag kollade... Så nu har vi en hoppsadel också vilket känns hur bra som helst! Fler hoppträningar är inplanerade och vi kan äntligen börja jobba med mer konditionspass och cavalettiarbete.

I dressyrarbetet börjar det hända saker också! Skolorna sitter bättre och bättre och han känns så mycket starkare i sig själv än tidigare. Galoppen är numera rund och bärig och han springer inte alls längre (eller okej då, lite ibland...). Vi har även påbörjat arbetet med mera samling. I traven fungerar det jättebra och galoppen är på väg den också! Varierar arbetet med sadel och barbacka som verkar vara ett vinnande koncept.

Inkörningen går med stormsteg framåt! Första gången tyckte Lusen inte alls om pinnarna som vi går med vid sidan om honom men sist så kunde vi utan problem ha en pinne både på in- och utsidan i båda varven, och det var bara andra lektionen! Tredje passet blir på söndag, får se hur bra det går då. Nästa steg blir att lägga på båda pinnarna. 

 

Något av de svåraste i livet att komma fram till är vad man vill göra. Vad man vill jobba med. Vill jag göra karriär eller inte? Vad ska jag plugga till? Vad ska jag välja i gymnasiet? Vilken skola är bäst? Vilket företag kan ta mig dit jag vill? Det är jättemånga frågor och det är bara du själv som kan avgöra svaren. 

 

När jag skulle söka till gymnasiet visste jag exakt vad jag skulle bli; fotograf. Det stod självklart och jag kom in. Helt ärligt så var utbildningen en besvikelse och jag fick inte den utbildning som jag hade förväntat mig. Dock lärde jag mig grunderna i fotografering, photoshop, skriva artiklar och grafisk design. Men intresset svalnade för mediavärlden och jag började kolla runt på andra utbildningar. Plötsligt kändes det som att jag kastat bort 3 av mina år och paniken började komma. Jag hittade en utbildning nere i Skara som jag vill söka till, för det krävdes att jag läste till 8 ämnen vilket gjorde att jag hamnade på komvux och jag fick min behörighet. Däremot var poängen emot mig och jag gjorde högskoleprov efter högskoleprov utan de resultat som jag ville nå, engelskan satte stopp för att jag skulle lyckas. Intresset svalnade igen och jag hade plötsligt inget klart mål framför mig och paniken kom än en gång. Jag var 20år, jag måste plugga för att bli något, för att bli någon. Jag sökte till en distansutbildning och kom in. Plötsligt så hade jag gått från fotograf till etologi och till slut hamnat på webdesignspåret. 

 

Under året på komvux hade jag ströjobbat på Brux och nu fick jag mer och mer jobb. Till slut så jobbade jag heltid på Brux och studerade på heltid. Usch, det året var otroligt tufft och jag förstår inte idag hur jag orkade med allt. Men jag pressade mig själv väldigt hårt, just för att jag måste bli något för att lyckas. Jag bröt ihop stort en gång men kämpade vidare och fortsatte framåt. När sista tentan var gjord i juni grät jag av lycka och kunde lägga utbildningen bakom mig. Jag var otroligt less på att plugga, otroligt less på att kasta mig själv hit och dit, på utbildning på utbildning utan att egentligen veta vad jag ville bli. Så jag tog ett ledigt år från studierna och jobbade heltid som timanställd på Brux. Sedan dess har jag varit kvar och jag ångrar mig inte ett dugg!

 

Visst har jag gått i studerar-tankar senaste åren också men det har aldrig kommit upp något som jag verkligen brinner för. Inget jag känner att jag vill lägga ner min själ i eller lägga ner en massa år på att göra. Och vet ni vad? Jag bryr mig inte för jag är så fantastiskt kär i mitt egna liv just nu så ni anar inte. Jag har hittat ett inre lugn och från att ha gått från panik till att vara nöjd med livet är det bästa jag gjort. Nu känner jag mer "jobba för att leva än leva för att jobba". Just nu struntar jag faktiskt i vad jag jobbar med, huvudsaken jag får in lön varje månad på kontot så att jag kan göra det jag älskar. Jag vill satsa på Lucifer. Jag vill satsa på ridskolan. Jag vill satsa på att vara med de människor jag älskar mest av allt. Jag vill resa. Jag vill gå på konserter. Jag vill arbeta med ungdomarna på ridskolan. Jag vill påverka människor Framförallt vill jag satsa på mig själv. Jag vill utbilda mig själv som person så långt det går, jag vill ta min och lusens relation så långt det går. Jag vill hitta kärleken. Jag vill hitta mannen i mitt liv, köpa hus, bilda familj. Jag vill vara lycklig varje dag över att vakna upp och möta en ny dag. Jag lever i nuet. Är jag kvar på Brux i 1år eller 10 år till bryr jag mig inte. Huvudsaken att jag är lycklig, då spelar det ingen roll vad jag har för jobb. Jag har gjort karriär på det personliga planet. Jag har gjort karriär som människa. Jag har gjort så mycket på den korta tid jag levat och jag blir överexalterad bara av att tänka på allt jag kommer att uppleva och vara med om.

 

Mitt tips till alla er där ute; gör det ni känner att ni brinner för just nu. Vill ni bli läkare och hjälpa andra? GÖR DET! Vill ni åka till Tyskland och jobba som hästskötare? GÖR DET! Vill ni strunta i studierna och jobba och resa i ett år? GÖR DET! Gör det ni själva mår bra av och som gör er lyckliga. Vill du flytta till en helt ny stad och börja ett nytt äventyr? GÖR DET! Våga vägra följa strömmen. Våga vägra sätta er i skolbänken om ni inte vill. Våga vägra göra det alla andra tycker att du ska göra. Våga leva livet fullt ut. Det gör jag och jag har aldrig varit lyckligare.