horseinspiration

 

Jag ber er igen; snälla... fråga inte om ponnyn. Jag vet själv inte vad det är han har för något så något bra svar kommer ni heller inte att få. Alltför många ggr om dagen vänds magen ut och in på grund av att jag tänker för mycket. Jag kan verka totalt oberörd om någon frågar, men inut känns det som en kniv rakt in i magen och oron bubblar upp snabbare än frågan är ställd. Kalla mig löjlig, töntig eller vad ni nu vill. Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna och har jag inte ett 110% bra vetskap om något så blir jag såhär. Nu tror ju alla människor jag litar på till 110% och är väldigt hästkunniga att det inte är något allvarligt så jag väljer att tro på dom åtminstone litegrann. Men inte förrän jag har pratat med veterinären och personen har undersökt ponnyn ordentligt så vet jag inte hur mina tankar ska gå.