horseinspiration

När jag var yngre kunde jag känna att jag var topp 3 av de bästa ryttarna i min ridgrupp (läs när jag var 15-16 kanske..) men nu tänker jag inte så längre. Ibland kanske jag kan känna att jag ligger någonstans i mitten, annars ligger jag där nere. Det är inte bara 1-2ggr per lektion jag kan kika på de andra och förundras över hur bra de rider, hur bra dom får hästarna att gå och kan inte annat än att bli glad för deras skull. Dom är bra, i mina ögon är dom otroligt skickliga ryttare som kan få från den segaste till den piggaste häst att dansa fram i stadig form och få det att se hur löjligt enkelt ut som helst. Det spelar ingen roll om jag rider en häst i form, jag förundras ständigt över de andras arbete och skicklighet. Jag ser mig själv inte bland de som är "högst upp", snarare som en i mängden.

Visst, jag kan känna att jag är bra. Jag är duktig på det jag gör men har så otroligt mycket kvar att lära. Jag kommer aldrig bli fullärd, inte någon annan heller, men vissa kommer längre än andra. Så enkelt är det bara. Nu kanske jag överdriver hela texten och underskattar mig själv. Men vem har inte gjort det någon gång i livet? Jag är ödmjuk; jag vill lära mig mer och ska ge mig sjutton på att jag ska lära mig så mycket som jag bara kan. För att sammanfatta det jag vill komma fram till; jag känner och vet att jag är duktig, men jag ser andra som så mycket bättre. Eller ligger vi på samma nivå trots allt?